Göteborgsposten – 14 september 1859, sida 2

Jag öfverlade ett ögonblick och min noga kännedom i anatomien ledde min hand; jag satte spetsen af det skarpa blixtrande vapnet rakt framför hans skuldra och samlade efter ett ögonblicks rädd tvekan alla mina krafter till en stöt. Med båda händer borrade jag den hvassa kuifven i hans kropp. Spetsen trängde djupare och djupare genom den svarta huden och klingan satt inne ända till skaftet! — Elefanten stannade och utstötte ett häftigt smärtsskri. Han skakade sig med förfärlig häftighet och sjönk sedan, utan att ens göra en rörelse, till jorden liksom en tjur träffad af slagtarens väldiga yxa. Med ängslan hade jag aktat på hans fall, och det lyckades mig att komma oskadad till marken. Jag vände mig om och I blickade på min fallna fiende; en full minut låg han. orörlig som en sten. Derpå begynte hans kropp åter att rycka, fötterna drogo sig tillsammans, hufvudet höjde sig och den väldiga snabeln piskade sanden: Ännu en gång höjde han hufvudet, derpå slöto sig hans ögon och den gigantiska gestalten var död. Jag kom ifrån saken utan den ringaste skada, men länge kände jag sedermera en rysning, då jag tänkte tillbaka på den förfärliga elefantridten. Slut,