Göteborgsposten – 14 september 1859, sida 2

men redan den första af dem måste afkasta mig så lätt som hvirfvelvinden drifver en fjäder framför sig, Jag hade dock ej lång tid att reflektera öfver detta. Som en blixt fattade mig tanken att nedglida från min plats, men i nästa ögonblick insåg jag att detta skulle vara en säker död, ty min jättelika gångare funderade, derom var jag öfvertygad, endast på hämnd; och af det sätt, hvarpå han ilade mot skogen, äfvensom af hans korta vredgade fnysniugar trodde jag mig kunna sluta att han hade i sinnet att afkasta mig genom att springa emot någon framstiende gren. En half minut hade förflutit sedan djuret passerat floden. Vi hade redan tillryggalagt en lång sträcka och voro redan på blott ringa afstånd från de olycksaliga träden. Ännu några ögonblick och jag vore förlorad. Jag hade gjort mig otrolig möda att hålla mig qvar på min plats, och hittills hade de: lyckats mig. Nu fick jag plötsligt en ny tanke... Jag tryckte mig hårdare mot det ställe der jag satt. En berättelse, huru elefantförare i Indien under stundom bruka döda sina djur, då dessa blifva ra sande, föll mig i minnet. Hvarför skulle jag ej kun na göra på samma sätt? Jag hade min knif, ett skarp vapen med lång klinga, nära nog så stor som ei skogsknif. Jag utdrog och fattade den med fast hand derpå sökte jag beräkna, hvarest jag med största ut sigt till framgång skulle kunna gifva honom ett sår