Göteborgsposten – 7 september 1859, sida 1

Knappt ankomna till en biväg, som förde till deras hyddor, ljudade uppsyningsmannens råa stämma genom negersången. Djup tystnad följde. Han hotade hvar och en som kom för sent från åkern med piska och halsjern, och så uppradade sig alla omkring honom till tecken att de voro tillstädes. Hans blick genomfor flyktigt kretsen; alla voro der, ingen fattades. Då satte han sig ner och antände sin cigarrett. Slafvarne gjorde upp en eld, som snart lustigt uppflammade. De lägra sig deromkring och intaga sin torftiga måltid. Det är en instinkt hos alla menniskor, hvilka ännu äro i naturtillståndet, att närma sig elden. Flamman tjenar dem som sällskap äfven under Louisianas qvalmiga nätter. Huru ansträngande negern ock må hafva arbetat under dagen, — om aftonen församlar han sig med sina kamrater kring elden till ett lågröstadt samtal. Under dagen måste han tjena sin herre; natten har han för sig sjelf. Snart hade de yngre bland hopen ordnat sig till dans. Någon slog ett par ackorder på en guitarr. Detta var visserligen endast ett af negrerna sjelfva förfärdigadt konstverk och bestod af en urholkad, torkad calebasto, öfver hvilken några tarmsträngar, ej af får utan af panther, voro dragna. Dock ljöd denna ton ljuflig för slafvarne, och glädjen steg ännu högre, då en annan tog ett stort kopparlock och med handen slog ett ackompanjement derpå. Dansen begynte. An stampade dansören häftigt med foten, än gjorde han en underbar piruett och höll sedan