Göteborgsposten – 27 augusti 1859, sida 2

rsvunno infödingarne liksom genom ett underverk: de hade, ihopkrypande likt sniglar, gömt sig bland vattenfaten. Tigern tycktes ett ögonblick ej veta hvad han skulle göra, och vi höjde våra muskötter. Djuret stod så att mitt bästa sigte var rakt bakom hans skuldra. Vi sköto nästan samtidigt; under det man ännu hörde ekot af våra skott, höjde sig ett förfärligt rytande; och innan röken hunnit skingra sig var tigern, som helt säkert uppsprungit, åter liggande på marken. Han såg oss, och med ett nytt rytande störtade han mot oss. Jag vände muskötten och slog honom i hufvudet, i det han sprang förbi mig; men slaget tyckes ej göra någon verkan. Några steg ifrån oss vände han om. Ian stannade ej för att sammandraga sig till nytt språng, utan störtade rakt på oss. Vi veko hastigt åt sidan och han sprang ånyo förbi. Tydligen var han nu så uppbragt att han ej vidare skulle gifva pardon. Då han för andra gången vände sig om, fattade styrmannen yxan, som han till förefallande behof medfört, och stod beredd att deraf göra bruk. Ilan förde den med kraftig hand, och då tigern ännu en gång tog ett väldigt språng och lopp oss tätt in på lifvet, gaf Billy honom ett så kraftigt slag i hufvudet, att det krossade hufvudskålen. Odjuret tumlade liflöst till marken. I nästa ögonblick uppstörtade infödingarne från båten, och deras fröjderop öfverträffade allt hvad jag i den vägen hört. De gjorde dock anspråk på er god del af äran för denna bedrift; ty, påstodo de