gången uppträdde på skottska jernmarknaden med större efterfrågan, steg exporten på ett år 191,000 tons, neml. från 434,000 tons år 1852 till 625,000 år 1853. — Under förra året utfördes 246,520 tons skottskt råjern till britiska hamnar och 358,480 tons till fremmande hamnar, deraf Frankrike erhöll 63,530, Nordamerikanska fristaterna 56,191, Tyskland 55,060, Holland 32,572, britiska besittningarne i Norra Amerika 13,616, Spanien och Portugal 10,901, Danmark 8,049, Italien 6,578, Sverige och Norge 4,559, Sydamerika 3,031 tons 0. s. v. Man kan lätt förstå att en indusirigren, som så raskt svingat sig upp, icke har medfört den bildning hos dem, hvilka plötsligen genom densamma blifvit rika, som man eljest kan finna hos penningemännen. De skottska jernindustri-idkarne äro också kända såsom en besynnerlig korporation, hvilken trotsar all modernare bildning och uppfostran. De utgöra tillsammans med fabrikanterna en sorts aristokrati, hvilken ofta efterhärmar den gamla adelns vanor, utan att besitta dess andliga förmögenheter. — Föröfrigt handlar skotten med allt, som har värde, och han skulle uppgräfva sina förfäders ben, om denna artikel vore ,sökt. Om briterna, såsom Napoleon sade, är en nation af krämare, så kunna Skottarne liknas vid dem som handla med gamla kläder. Då Carl den förste sökte skydd hos dessa tappra bergfolk, sålde Skottarne honom till Parlamentets trupper för 400,000 sterling, och om de nu kokettera med romantiska minnen om Stuartarne, med reliker af Maria Stuart och traditioner om prins Carl, så är detta blott en spekulation som är riktad mot fremmande nyfiknas penningepungar. —— 26 2 ——-— 2 ——s-— 2