Göteborgsposten – 24 augusti 1859, sida 1

för honom var att så mycket som möjligt söka lindr han plågor; återställelse var, såsom han sjelf visste icke möjlig. Det är omöjligt att beskrifva hans sjuk dom. Anfall af dödsångest efter långa mellantide mellantider af dvala — hvarje attack naturligtvis brin gande honom närmare dödens dörr — innefattade nä stan allt, hvad du skulle kunna förstå derutaf. D. och då, fast mycket sällan, hade patienten några f rediga och plågfria timmar. Dessa voro långt ifrå: någon lycka för honom; minnet återvände på samm: gång som förnuftet och befolkade hans hjerta me demoniska bilder. Han hade lefvat ett elakt lif; han hand hade legat tung på de fattiga, likasom den va rit sluten mot dem. Lika grym som lastbar . . . Mel jag förgäter att vi ej längre äro hans domare och at han nu ändtligen — ändtligen — är död. (En rys ning genomfor min väns gestalt och skakade den son ett löf.) Vare det nog sagt, att det var ett förfärlig liggande att vaka vid Sir Reignalds dödsbädd. E, att han fruktade för ett lif efter detta — han trodde ej derpå — men han fruktade för döden sjelf — fö det ögonblick och det sätt, på hvilket dess oundvikli. sa skugga för evigt skulle falla öfver hans oroliga väsende. Doktor sade han en dag, då hans plågor varif lindrigare än vanligt, och rösten nästan helt och hål. let förlorat sin vanliga bittra ton. Jag har något att säga er af aldra största vigt. Vid min död kommer ni att af mina exekutorer få en stor summa lagd