Göteborgsposten – 24 augusti 1859, sida 1

är en både klok och verkligt liberal man, och som dessutom hoppades på riklig ersättning i Venedig och Toskana, hade intet emot de nationala rörelserna i Savoyen, hvilka stödJande sig på politiska intressen och landets geograliska läge, med som det vill synas stor enhällighet framställde landets minnen och rättigheter såsom , gammal fransk provins och dess önskan att återvända i moderlandets sköte. Savoyarderna fruktade dessutom att, i händelse sardinska riket fick en betydlig utvidgning på andra sidan fjällen, de helt och hållet skulle underordnas italienska racens majoritet. Några af dessa deputerade androgo saken for Cavour, som med mycken beredvillighet gick dem till mötes och hänvisade dem till en nationell votering, sådan man efter Donaufurstendömenas exempel ville försöka i Mellan-Italien, och hvilken, efter de deputerades försäkran, knappast skulle afgifva en röst bland hvar tusende för förbindelsen med Piemont. För att gifva bevis på, att man menade allvarsamt, började man genast utbyta en mängd af landets italienska embetsmän mot Savoyarder, hvilka hade befattningar i Piemont. Det var naturligt att regeringen i Turin skulle ändra åsigter efter fredsslutet; men för kejsar Napoleon, som skall hafva varit mycket rörd öfver den folkhyllning, som egnades honom då han hemreste genom Savoyen (den enda uppriktiga han efter freden mottagit), skall tvifvelsutan Savoyens önskan blifva en stark anledning, att icke mera än högst nödvändigt motsätta sig uppfyllandet af folkets önskningar i Toskana och hertigdömena. Om det önskade resultatet åtminstone till en del uppnås i dessa provinser, skall man, hvad Savoyen vidkommer, icke en gång behöfva skaffa sig de andra europeiska makternas samtycke. Efter den nyare folkrättens grundsatser skall Victor Emanuel kunna förära Savoyen till Napoleon, på samma sätt som denne begåfvat honom med Lombardiet, och häremot kan förnuftsenligt ej invändas något, sålänge man blott går folkens egna önskningar till mötes. Om någon då vill klaga öfver politiskt rättsbrott, må han söka skulden hos de sjelfkloka verldsstyrare, hvilka vid de i 44 år afskydda traktaterna af år 1815 drefvo den förnuftsoch naturvidriga så kallade gudomliga rätten till en så orätttärdig ytterlighet, att den småningom förlorat all aktning och störtar samman genom sin egen absurditet. Men för att inse huru berättigade Savoyens önskningar i materielt hänseende äro, torde det vara nog att erinra derom, att Savoyen är inklämdt på tre sidor af väldiga alper, hvilka sex månader af året nästan helt och hållet hindra dess handel och förbindelse med Italien, då deremot landets enda öppna sida är vänd mot Frankrike. Denna den enda och naturligaste afioppskanal för landets produkter är dock under nuvarande förhållanden spärrad af de franska tull-linierna. Folket, som länge lidit under denna oförnuftiga ställning, har genast omfattat det tillfälle, som tidsomständigheterna erbjöd; i detta ögonblick hållas möten af alla samfundets klasser, för att rådslå öfver föreningen med Frankrike. Man skall hafva beslutat att i detta syfte sända deputationer både till kungen af Sardinien och kejsaren af Frankrike, och det är mer än troligt, att deras önskan skall, om icke genast, dock i en nära liggande framtid, blifva en verklighet. När således både de naturliga gränserna och de materiella intressena tala för en åter