Göteborgsposten – 24 augusti 1859, sida 1

i era händer; jag vågar säga flera banknoter än ni någonsin kunnat göra er räkning på. (Jag kände Sir Reginalds högmod och spotskhet så väl, att ingen opassande häntydning från hans mun någonsin sårade mig; det var en till vana bliven grofhet snarare än någon direkt önskan att förolämpa, som bragte honom att säga dylika saker; dessutom var han ju döende). Ni kan derföre, fortsatte han, alltför gerna göra mig en tjenst, hvilken ej står i kontraktet. Har ni någonsin hört en berättelse om att vi af familjen Cureton, ej skulle ligga riktigt stilla i likkistan. Oaktadt det studeradt skämtsamma i patientens ord, kunde jag ej undgå att märka, det han var ytterst uppskakad. Han häntydde med föregående ord på en legend, allmänt trodd af domestikerna på gården och äfven utspridd bland bönderna, att ingen af hans gamla race någonsin hade legat stilla i familjegrafven. Den sist begrafne Curetons likkista hade alltid, då hvalfvet öppnats för någon ny gäst, blifvit funnen vänd upp och ned, liksom tillfölje af dess olycklige invånares ansträngningar att befria sig. Om möjligen någon fiende till den döde hade gjort det för att bedröfva de efterlefvande — ty slägten hade alltid varit hatad — det kunde ej afgöras; men intet tecken till inbrott kunde någonsin upptäckas, och nycklarne voro ständigt i händerna på slägtens hufvudman.