Göteborgsposten – 20 augusti 1859, sida 2

Från Utlandet. Den italienska armdåen intågade d. 14 d:s i Paris. Från kl. 7 om morgonen såg man trupperna i fältdrägt marschera genom Vincennes, Altort och Charenton i den ordning, som förut blifvit bestämd. Redan utanför Paris portar stod en ofantlig menniskomassa och väntade på dem, och trängseln tilltog ju mera man närmade sig julikolonnen. Det är ofverflödigt att anmärka, att alla hus voro smyckade med flaggor och blommor. Alla fönster voro tätt besatta med åskadare; förstugor och portar voro förvandlade till små amfiteatrar. Från lägret till Barriöre du Tröne är afståndet 3000 meter (en meter ungefär 3 sv. fot), derifrån till Bastiljplatsen 2000 och derifrån till Vendömeplatsen 4,400 meter, alltså tillsammans 9,400 meter, och tåget upptog nästan halfva denna sträcka. Vincennerjägarne, hvilkas fana var prydd med hederslegionen, marscherade i spetsen och anlände först till Barrier du Tröne, som var förvandlad till en triumfbåge; den nästa var upprest på Bastiljplatsen och den tredje på Templeboulevarden. Dekorationen af husen och boulevarderna tilltog i rikedom ju mer man framskred, och erbjöd så mycken omvexling, att en beskrifning nästan är omöjlig. Kl. 8 ankom armöen till Bastiljplatsen; kl. 9 lemnade kejsaren under kanonsalut från Invälidhotellet Tuillerierna och red Rivoligatan till Bastiljen. Han bar divisionsgeneralsuniform och red på samma häst, som burit honom i slagen vid Magenta och Solferino; en talrik generalstab och två sqvadroner af hundramannagardet åtföljde honom. På Bastiljplatsen mottogs han af marskalkarne Baraguay d Hilliers och Regnault de Saint Jean dAngely. Nu började utan uppehäll marschen öfver boulevarderna. Kejsaren hade redan på vägen till Bastiljplatsen blitvit mottagen med jubel, men från detta ögonblick nädde hänförelsen en obeskriflig hojd. Vid sin ankomst till Bastilplatsen helsade kejsaren kejsarinnan och hennes damer, hvarefter han tog plats midt emot kolonnen för att låta trupperna defilera. Bland soldaterna helsades de sårade, hvilka öppnade täåget, med största värman af folket. Fanorna, hvilka i allmänhet voro sönderrifna af kulor, väckte mycken beundran. Man lade isynnerhet märke till, att 91:sta regementets fana, hvilken vid Solferino sväfvade i fara och blott räddades genom förlusten af 500 man, hälften af regementets dåvarande styrka, blott numera bestod af en liten lapp så stor som en hand. Då defileringen närmade sig sitt slut föll en regnskur, mot hvilken allmänheten tappert höll stånd, hvadan densamma också slutligen belönades med ett vackert solsken. Ordningen var ej ett ögonblick störd, och man vet ej att någon olycka inträffat. Kl. 3 e. m. var defileringen slut. De ord, hvilka kejsar Napoleon yttrade samma dag vid en bankett, som han gaf för armbens generaler, äro för märkliga att förbigås. Så yttrade han bland annat: Den