Hvad skall blifva Mellan-Italiens öde? (Efter ,Times.) En kall rysning af gäckad förväntan gick genom Italienska halfön då grundtonen i det samtal, hvilket de båda kejsarne hade med hvarandra i Villafranca, blef bekant. Samma sinnets och känslans sydländska öfverdrift, som hänfört Italienarne att i den franske kejsaren se ett slags militärisk Messias, genom hvilken de slutligen efter så många års hårda lidande skulle befrias från en träldom, värre än den egyptiska — samma känsla kastade dem sedan uti en förtidig förtviflän, då förhoppningarne hvilka de vid honom fästat, blefvo besvikna. De öppna blickar af kärlek och tillbedjan, hvilka hade helsat hans framtågande, vändes i ögonkast af hat och afsky, då hans väg ledde hemåt. För blott få veckor sedan hade intet namn, från Mont Cenis till Messinska Sundet, blifvit uttaladt med så passionerad hänförelse, som kejsar Napoleons; men sedan var från Po till Neapolitanska gränsen hans namn sammanknippadt med förrädarens. Äfven den sinnrike herre, som från Tuilerierna utsänder sina skrifter och ständigt har till hands ett epigram för att ursäkta en orättvisa, måste medgifva, att Italiens förhoppningar före krigets utbrott blifvit ända till galenskap stegrade af kejsar Napoleon. ,ltaliens lidande var mottot på hans baner och krigets förevänning. Han skulle funnit hela Europa i vapen emot sig, om han helt enkelt förklarat sig inrycka i Italien för egna, eller till och med för Frankrikes intressen. De grymheter, som de förenade österrikiska och påfliga systemerna utöfvat i Italien, hade varit så upprörande och af så lång varaktighet, att en person ej skulle kunnat, på samma gång han försvarat dem, se sin medmenniska i ansigtet. Man kunde anse ett försök, att förbättra detta fasansfulla förhållande gagnlöst eller omöjligt; men man kunde ej strida mot en man, hvilken fäktade för en så djupt förorättad nation. Detta visste Frankrikes kejsare mycket väl. Låtom oss likväl antaga att han menade allvar, då han tog Italiens öde om hand — låtom oss vidare medgifva, att han slutligen i Villafranca utverkade de i hans tanke bästa vilkor, Italiens sak kunde vinna — så bör han dock knappt blifva öfverraskad, om de förhoppningar han sjelf uppväckt känna sig gäckade. Han borde nödvändigt insett, att det vilda italienska blodet skulle råka i raseri, då de vilkor han förskaffat blefvo bekanta. Det var ej antagligt att 26,000,000 menniskor som af hans egna läppar blifvit lärda att blicka upp till honom såsom en befriare från andligt och politiskt slafveri, med lugn skulle finna sig i ett resultat, hvilket i bästa fall blott gaf dem tillåtelse att för sig sjelfva tillkämpa sig oberoendet, och i värsta fall ånyo öfverlemnade dem åt sina gamle tyranner i mera eländigt slafveri än någonsin. Vi önska tyda franska kejsarens handlingssätt till det bästa, ej till det sämsta. Ifall man så gör, skola ock Italienarne troligen lära sig inse, att om Louis Napoleon också ej är en varelse af öfvernaturlig makt och välgörenhet, så har han åtminstone bevisat sig som deras välgörare och vän. Allt beror dock på den riktning, underhandlingarne rörande Mellan-Italien slutligen skola taga. Vi kunna ej förmå oss att tro, det Fransmännens kejsare skall visa sig så trolös mot sitt gifna ord, att han åter kastar de tre