Göteborgsposten – 17 augusti 1859, sida 1

honom för sjömännens råa skämt. Jerrold fann böcker på bordet och kunde nu knappast vidare fås upp på däck. Här lärde han sig först att finna nöje i studier. Efter två års tjenstetid fick han sitt afsked, emedan freden var återställd; den arme Nelson in spe visste ej hvar han hädanefter skulle taga sitt middagsbröd. Hans fars theateraffärer hade gått allt sämre och sämre; familjen flyttade till London och förlorade der snart sin hufvudman. Den unge Jerrold måste nu ensam sörja för modrens och systrarnes underhåll. Man såg honom ofta under denna tid sorgsen och lutad stå vid tröskeln af en bland Londons småtheatrar, med den utmagrade gestalten höljd i en gammal tygkappa. De förbigående kände honom och gåfvo honom namn af den lille Shakespeare, hvaraf han dock ingalunda kände sig-sårad, ty han dyrkade Shakespeare som sin litterära Gud. Efter honom bildade han sig och studerade utom honom blott bibeln och Milton. Genom dessa stora förebilder blef han diktare, kritiker och dramaturg. Men med allt detta hungrande, som han och hans familj måste utstå, hade Jerrold ej annat medel öfrigt än att söka sysselsättning i ett boktryckeri. En mycket läst tidskrift trycktes på detta ställe; han lärde derigenom något af journalistens yrke. En dag kom han på det infallet att äfven sjelf skrifva en artikel; han lade den hemligt i manuskriptlådan — men hvem kan måla den stackars ynglingens glädje, då han af hufvudredaktörens egen hand