Göteborgsposten – 10 augusti 1859, sida 1

ret, han lefver i än, men han har krossat bröstet emot klipporna . — Men hvem är det? Är det Lucas Hede? frågade hon, alltjemnt närmande sig den döende. — Nej, det är Jean-Marie! ... — Gud vare lofvad!... Med hänförelse uttalade Victorine dessa ord. Den döende, återkallad till lifvet af hennes röst, som han så älskat, reste sig upp med ansträngning och den unga flickan, förundrad öfver den blick han riktat på henne, liksom för att förebrå henne dessa grymma ord, föll på knä bredvid honom. — Min stackars Jean-Marie, sade hon snyftande, ni är räddad... Gud vare lof derför!t... — Nej, sade sjömannen, som kämpade med döden, det var ej så ni sade. Nej, jag dör, jag; men Lucas är räddad!... Herr pastor, jag förlåter henne... Hon ville nog ej smärta mig, det var ett rop ur hjertat! .. Ack! om jag blott kunde få omfamna min skeppsgosse! Få dagar derefter utandades Jean-Marie i prestgården sin sista suck. Han sörjdes af alla dem, som kände honom. På sin bröllopsdag gingo Lucas Hede och den vackra Victorine, efter vigseln, till kyrkogården att knäböja på den hjeltemodiges graf, som uppoffrat sitt lif för deras lycka. Han hade väl gjort sig förtjent af deras bön; men den, som upprigtigt och i djupet at sitt hjerta sörjde Jean-Marie, det var hans lille skeppsgosse. Barnet ärfde hans fartyg och äfven