Göteborgsposten – 3 augusti 1859, sida 1

Jean-Marie skyndade bort. Han ville ej höra de sista orden i meningen. Medan Victorine klappade på porten till sin faders, tullinspektorens, boning skyndade Domeneuc med osäkra steg till sitt fartyg Det dåliga lynnet och de svarta tankarne fingo all mer makt med honom, allt efter som natten blef all mörkare. Skeppsgossen, som köpt sig en pipa, så snart han börjat få aflöning, väntade honom, rökande ombord å den lille jullen. — Lägg ut från land! sade Jean-Marie. Barnet lydde och förde åran med begge händerna — Kapten, sade han efter en stunds tystnad, hvarför släppte ni styret den der gången, nu i qväll? — Vill du lära mig styra, eländige pojke, svarade Jean-Marie barskt; hvad skulle det angå dig? — Ett af blocken slog emot mitt hufvud och jag har en kula, så stor som en knytnäfve i pannan! — Lappri! tvätta dig med saltvatten! ... När du en gång kommer att göra långa resor, så får du nog mycket värre stötar än den!... Gossen var ej van vid dylika hårda ord; han teg och stora tårar runno ned för hans kinder. En qvart timma derefter ropade Jean-Marie honom. — Se här, min lille gosse, lägg detta omslag kring pannan. Jag är ledsen öfver att hafva gjort dig skada, ehuru det ej var med uppsåt, som jag gjorde det ...Jag plågas ännu mer än du, gå nu!