Göteborgsposten – 3 augusti 1859, sida 1

— — a Österrikes närvarande förhållanden äro sorgliga kommentarier öfver dessa despotismens triumfer. Kejsarens regering, som för få veckor sedan var för stark att göra medgifvanden åt sina undersåter, liksom för stolt att behandla en fiende ens som jemlika, denna regering måste nu köpa fred med uppoffring af en bland sina provinser. För att bilfva herrskare efter förebilden af Nicolaus frångick den österrikiska kejsaren alla habsburgska husets traditioner, djerft förklarande att racer hvilka alltid förut lefvat under skilda lagar och politiska bruk, nu skulle sammangjutas i en enda ofantlig och olikartad massa. Allt sedan kejsarens thronbestigning har utplånandet af hvarje drag, som utmärkt den ena provinsen från den andra, oafbrutet fortgått, och att tala om Ungerns eller Böhmens institutioner har i Wiens högre kretsar ansetts som ett slags högförräderi. Man behöfver väl ej säga, att det dock fanns en institution hvilken florerade genom förstörelsen af allt, som gaf lifskraft åt den politiska och nationella exsistensen. Denna institution var armben. Åt österrikiska armeen har man under de sista 10 åren offrat allt. Under vanliga förhållanden och ibland vanliga furstar gör man väsen nog af landets militär: En ny furste måste oundvikligen ha en plats i armeen; han läres att betrakta sin rang af öfverste eller general såsom en heder närmast den han hemtar från sin kungliga börd; han läres att anse medborgerliga sysselsättningar ovärdiga en furste och en ädling: I ett tyskt och synnerligen i ett österrikiskt hof aflägger en prins sällan uniformen och vänjes att visa sin känsla af militärens värde genom att öppet ådagalägga likgiltighet för hvarje annan medborgare. Alla dessa kännetecknen hafva blifvit drifna till ytterlighet af Österrikes unge kejsare Hans föreställning, eller kankända deras, hvilka voro hans rådgifvare i tidigare dagar, var att det ej finnes mer än ett enda verktyg för regeringen — nemligen soldaten. Presten var också enligt kejsarens tanke en naturlig allierad till militären. Att herrska genom en fast förening emellan soldater och presterskap blef Frans Josefs mål; han genomförde också denna princip vida längre än någon annan monark i vår tid. Konkordatet slöts med Rom ej så mycket af trälaktig ödmjukhet för den heliga stolen som fastmer på det att Rom måtte blifva en nyttig allierad för Österrikes verldsliga makt genom att sammanblanda denna monarkis provinser till en enda massa, öfverallt lika beroende af den gemensamma auktoriteten. Detta lyckades också, hvad det yttre beträffar. Öfverallt fann man en skenbar undergifvenhet; monarkien var ej blott lugn, utan visade äfven tecken till kärlek för kejsaren och hängifvenhet för de kejserliga intressena. Armeen framför allt tycktes blomstra. Man kunde i disciplinen iakttaga en enhet, som hittils varit okänd, och från Ticino till Karpatiska Bergen sågs det underliga skådespelet af män talande många olika språk, bekännande mer än en religion, skilda genom tallösa bruk och fördomar, och dock trots allt detta lydande samma kommandoord, vändande sig till höger eller venster, gående eller stående enligt en fullkomligt identisk exercis. Också har under den nuvarande regeringen de militäriska förberedelserna varit oafbrutna. Under det att förbättringar i folkets ställning försummades äfven i den rått financiella mening, som eljest till och med de mest tillbakagående monarker uppskatta, så har man samlat ofantliga qvantiteter vapen och krigsförråd, uppfört fästningar och uppammat officerare med särskilt afseende fästadt på ett krig i Italien. Och dock hvad har följden häraf blifvit? Det är just denna armee, åt hvilken allt annat offrats — denna armee hvilken uttömt tillgångar som skulle varit nog att förbättra och tillfredsställa hvarenda provins i kejsardömet — det är denna armee som blef slagen vid Magenta och Solferino. Den österri