Göteborgsposten – 27 juli 1859, sida 1

måtte de väl hafva hört kanonskotten! . .. Hvilken är för dig, Jean-Marie! — Huru mycket är det här? frågade gossen, fram: räckande guldmyntet; skeppare, säg! ... — Tjugu francs, min lille gosse, mer än jag för tjenar under fjorton dagar. Barnet betraktade beundrande detta tjugufrancsstycke, mindre än en af hans västknappar och som utgjorde en liten förmögenhet för honom. Jean-Marie spatserade fram och tillbaka; han hade mycken lust att gå i land för att berätta den heder som vederfarits honom; det var högmodet, som ingaf honom denna tanka. Gossen hade redan gått; han sprang nu på stranden med en hop fattiga, sysslolösa barn, för hvilka han, med lifliga åtbörder, berättade denna minnesvärda morgons tilldragelser. Jean-Marie framtog sin väst, fast besluten att gå till byn; han ruskade den, betraktade och vände den på alla sidor; hållande den emot solen syntes dagern igenom på många ställen. — Bah! sade han högt, jag tar den under armen, det är så varmt i dag! Genom de trasiga skorna inträngde sanden på stranden och dammet på vägarna; den röda linneskjortan var urblekt och dålig. Då han sålunda mönstrade sin toilett, fattades han af djup nedslagenhet. — Elände och aldrig annat än elände! utropade han sorgset; hvarför skulle jag gå i land, som har så usla kläder!...Om Victorine bar återkommit och