Göteborgsposten – 27 juli 1859, sida 1

men jag vill ej hafva dem. ..Jag uppfyllde ju en dast min pligt såsom kristen och hederlig karl. — Jaså, min käre herr Domeneuc, genmälte gref vinnan; ni vägrar på fullt allvar uppfylla vår bön! .. Nåväl! emellertid hafva vi ännu ej afbördat vår skul till er... Ni skall väl framdeles få höra utaf oss. . Räck mig er hand, den tillhör en hederlig och br: karl! ... Då vicomten med sin mor lemnade skutan, ga han den lille gossen ett guldmynt, som denne uta att tänka på att yttra någon tacksägelse, knöt in ett hörn af sin halsduk, sedan hans västficka befun nits vara i ett obrukbart tillstånd. Skeppsslupen åter förde Jean-Maries gäster ombord å lEcureuil. Då det ståtliga fartyget brassade sina segel för att håll: sjön, hissades nationalflaggan på masttoppen, kanon skott dånade öfver viken, och matroserna, stående på relingen, höjde ett genljudande hurra. Rörd ända til tårar, aftog den fattige båtskepparen sin hatt och följ de med ögonen kuttern VEcureuil, der han ännu kun de se grefvinnan och hennes son med handen tillvin ka honom ett sista farväl. — Ack! skeppare, en sådan frukost! utropad gossen, hvars käkar ännu arbetade ifrigt. Jag behöf ver ingeån mat mer idag! — Om Victorine varit här! tänkte Jean-Marie om hon hade kunnat se allt som nu tilldragit sig Men kuttern har nog varsnats från byn; åtminstont