Göteborgsposten – 27 juli 1859, sida 1

— rv t — och säkrare, med annat sätt att strida, med mera fyndig plan, än vapenklang, och det var hans förtjenst, hans chefstalang, att vinna redan — förrn ur skidan svärdet sprang. Från denna punkt, der sednast han sig ställde med fotfäste på klippfast svenska grunden, han kastade en blick kring Nordens rund, åt brödrakust med än ej stadgadt välde, åt brödrakung med ena foten bunden, och öfver skogar, slätter, haf och sund, han såg — en underbar och helig stund! — in i den framtid, hvilken slumrar än sin blund. Det var hans sista syn, en stor och präktig, ett aningarnas sköna panorama, han njöt deraf ett dyrbart ögonblick; men ren hans hand var domnad, mer ej mägtig att gripa in i händelsernas drama, och nästa stund han sjelf att slumra gick; han hade skymtat dock — säll han, det fick! — i blånadt fjerran Nordens nya samfundsskick. Vi drömmare, vi svärmare, vi dårar, som tro på något mer, än stundens skiften, och bryta malmen till en framtids gull, vi — när oss mycket trycker, mycket sårar, — vi minnas det vid denna öppna griften, att han, som snart är blott en handfull mull, han var dock sjelf af dessa drömmar full och fridlyste hvad andra vilja slå omkull. Vi minnas honom, att han för ideen bar aktning och förstod hvad tiden ville och gick, om än betänksamt, fram med den. Tälj furstelängden, läs verldsepopöen, du finner herrskare med kraft och snille, 0, huru få du finner tidens män! knapt är der en, de nya tankars vän, då hos de hundra idel gammalt går igen. Det träd jag skattar dock, som slår sin krona i tidens sommar ut med löf och knoppar, mer än den högsta stam med vissna blad, och ej i häfden skönast den skall throna, som seklets vind i sina säckar stoppar, men den, som sjelf försökt dess friska bad, ej den, som dväljs i forntids spökmaskrad, men den, som bygger uti ljus sin hufvudstad. Och derför ära skall hvar man hans värde, den stoltaste bekänner det och träder till grafven rörd, men utan smickrets bång. Ty hvad af ädel afsigt mannen närde, det är det bästa dock, men vind och väder de råda för bedriften mången gång, och stor blef tidt i rykte och i sång den dverg, som slumpen lyfte till ett jettesprång. Och välbetänkt, med kärleksrika händer, i tidens jordmån, uti brutna marker, han äfven lade månget ollon ned; deraf skall växa skörd för Nordens länder och så skall Oscars bild ibland monarker som odlingsman stå i det första led; så utan bragd hans lefnadsdag ej gled, och den var god, om än ej blixtens glans den spred. Historien dömmer efter andra lagar, än ögonblicket med de skilda sinnen, och mäter med ett annat ögonmått. Dock ren i dag, som i en framtids dagar, hör den till våra lyckligaste minnen, hans Saga, alltför hastigt afklippt blott, och på sin kista sällan någon drott har mera välförtjent sin eklöfskrona fått.