Göteborgsposten – 20 juli 1859, sida 2

adresserades, betraktade Victorine genom sin lorgnett och smålog bifallande. Hvart ord, som yttrades på quaien, hördes tydigt af Jean-Marie Domeneuc och Victorine: den sistnämnda återfick snart sin glädtighet och sitt goda lynne, tack vare den komplimang hon fått för sitt utseende; men Domeneuc deremot blef alltmera bedröfvad öfver dessa nya smädelser och suckade djupt öfver sin fattigdom. Då han skulle hala ned storseglet, steg han åt sidan, af fruktan att skada den vackra spetsmössa, hvaruti Victorine stoltserade, men kom i stället för nära sin lilla flaggstång, som omkullkastades och föll öfver bord. — Så mycket värre, sade han bedröfvad; den får vara, jag tar ej upp den igen. Hvad skulle jag också med flagg! färden, som börjades med en sådan triumf för mig, har ändat i ett fullkomligt nederlag! I den stackars Jean-Maries ord låg mera sanning än han sjelf anade. Då han drog sin båt intill bryggan på det Victorine utan svårighet skulle kunna stiga i land, skyndade en ung, skäggig, välklädd sjöman fram för att hjelpa henne. — Tack, kusin Lucas, sade den unga flickan, ni följer ju med mig till min gumor? (Forts.)