Göteborgsposten – 20 juli 1859, sida 2

Från Utlandet. Underrättelsen om fredens afslutande emellan Frankrike och Österrike har i Paris mottagits med ,, blandade känslor. ÅA ena sidan är man visserligen belåten med att kriget fått ett slut utan att det urartat till en allmän europeisk kamp, men de fördelar som vunnits tycker man å andra sidan ej vara i någon proportion med de stora uppoffringar Frankrike gjort och ej motsvarande de förväntningar, hvilka ett så lyckligt fälttåg beråttigat till. Det var derföre ej så underligt, att kejsarens depesch till kejsarinnan uppväckte en temligen allmän misslynthet i Paris. Kärleken till hären och täderneslandet förnekade sig dock icke vid den stora illuminationen i Paris d. 12 d:s med anledning af fredsunderrättelsen. Den franska pressen har visat sina åsigter om freden genom en djup tystnad. Till och med de halfofficiella bladen hafva icke till att börja med vågat yttra något om fredsvilkoren, och ,, Constitutionel söker trösta sina läsare allenast derigenom att bladet i en not anmärker att Sardinien kommer i besittning af Peschiera och Mantua, hvilket, som man numera antar, ej är händelsen. Af alla parisertidningarne är det blott två, bvilka obetingadt förklara sig belåtna med fredens afslutande, neml. katolicismens egentliga organ ,Univers och , Pays, hvilket blad troligen ännu står i förbindelse med La Gueronniere, författaren till den bekanta broschyr, i hvilken franska regeringen före krigets utbrott lade sina åsigter i dagen. Med undantag af dessa tvenne blad, inskränker sig den öfriga pressen till att blott meddela underrättelsen att fred är afslutad. Det kan icke vara något tvifvel om hvad denna tystnad betyder. Att en fred på för Österrike så gynnsamma vilkor måste gäcka den allmänna förväntan, är klart. Man synes äfven genast hafva i Paris insett hvilka stora svårigheter bildandet af ett italienskt förbund skola framkalla; också är det ej så lätt att inse möjligheten af att Sardinien och Kyrkostaten, hvilka representera två alldeles motsatta och oförenliga principer, skulle gemensamt verka för samma mål. Man torde äfven kunna hysa den fruktan att Österrike blott skall använda förbundet till att återvinna sitt förra inflytande, och då är ingenting vunnet med detsamma. Man inser lätt att Napoleon icke bragt den italienska frågan till en slutlig lösning, utan att han, af politiska skäl, dem framtiden torde göra klara, lemnat Italien i ett tillstånd, ur hvilka nya förvecklingar, måhända svårare än de föregående, snart skola uppkomma. Huruvida en europeisk kongress skall träda tillsammans eller icke, är naturligtvis ett föremål för utländska pressens öfverläggningar. Engelska pressen är så godt som utan undantag af den åsigt att en kongress är nödvändig, men en sådan lär icke blifva bildad sedan de båda kejsarne direkte ingått sina öfverenskemmelser. Hvad denna punkt angår, förtjena Lord John Russels yttranden i Underhuset den 15 dennes att anföras. Han yttrade att engelska regeringen