Göteborgsposten – 16 juli 1859, sida 1

till en förnuftigare klädsel bland damerna och med blygsel på mina landsmanninnors bekostnad föreställde jag mig, att krinolinen, denna den qvinliga fåfingans och dårskapens apotheos, endast hos dem hade hun: nit till de kolossala dimensioner, som jag i hemlandef sett och som så ofta göra qvinnan i männernas ögor blott till en karrikatyr af det älskvärda väsende hor eljest är. Men då jag här ser de desperata försök lejoninnorna göra att öfverträffa hvarann,i det de dag för dag alltmer utvidga sig och endast täfla om hven som kan upptaga största utrymmet, till stor häpnad för alla mötande i ett sådant folkhvimmel som Kur: gatan företer; då måste jag bedja mina älskvärda landsmanninnor om ursäkt och högtidligen erkänna, at ingen dårskap är så stor, att den icke kan öfverträf fas. Rättvisan fordrar dock, att man erkänner, de äfven här jemförelsevis ganska få damer synas efter sträfva äran att få deltaga i den nämnda täflan och att i allmänhet damerna i det fallet, oaktadt all elegans, icke lefva vidlyftigare här än hemma i Sverge snarare tvärtom. Då vi här lefva midt uppe i Tyskland och ej långt från franska gränsen, synes det ej ur vägen att tala något om hvad man hörer rörande kriget och de po: litiska förvecklingarne. Under mitt vistande i Hamburg ankom dit underrättelsen om die Mobilmachung der Deutschen Armeen. Såsom man kunde vänta a en stor handelsstad tycktes detta i Hamburg icke väcka annat än nedslagenhet och betänksamhet. Helt annat var det i Hannover. Jag stannade der en hal dag och har aldrig hört en så krigisk stämning som bland folket der. Man talade icke om annat än om fälttåg och krig; 8,000 man exercerade till sent in på aftonen på Waterlooplatsen; då jag om aftonen be: sökte en sommartheater invid staden, undfägnades man der med krigiska kupletter, och då en skådespelarc föredrog en sång, hvari omqvädet utgjordes af Årndts bekanta ord: Ganz Deutschland in Frankreich hinein, som väl hundrade gånger upprepades, var det med verklig furor publikens lungor, händer och fötter deruti deltogo. I Coblenz, som är öfverfylldt af militär rer, är stämningen densamma. Här i Ems åter, det man förmodligen ej vill stöta främlingarne, talas ej om kriget, hur mycket än de tyska tidningarne rasa deröfver och fastän Hertigen tydligen visat sina sympatier, då han till den frivilliga österrikiska korpsens bildande skänkt en summa penningar. Till slut får jag väl nu tala om hvad som borde kommit i början, jag menar brunnen, baden och sysselsättningarne härstädes. Brunnstiden inträder kl.7 på morgonen, då äfven musiken i Kurgartens paviljong börjar. Mången har dock redan kl. 6 infunnit sig och slutar, när de öfriga väl samlat sig. Mellan kl 7 och 9 hvimlar det nu af allahanda folk i Kurhaus, Kurgarten och de vackra promenaderne, som bära namnet die untere Allte. De tre källor, hvaraf de flesta dricka, äro Kesselbrunnen, som håller i värme 45 gr. Cels., Färstenbrunnen 35 gr. och Kraächenbrunnen 26 gr., hvilka alla ligga inom det stora alte Kurhaus. Afven andra källor finnas, men som mindre användas. Efter en timmas promenad i den vackra Kurgarten och dess omgifning intages kaffe (n. b. med mjölk i stället för grädda, som synes vara en i Ems fullkomligt okänd vara), derefter flaneras och slutligen badas. Af de tre källornas starka ådror erhålles tillräckligt vatten för fem stora badhus, belägna på olika håll och med en mängd badrum till flera hundrade. Det förnämsta af dessa är das neue Kurhaus på andra sidan om Lahn, utanför hvilket afkylningsapparaten för det alltför varma vattnet bildar en vacker fontän eller springbrunn. För somliga kurgäster äro förmiddagens mödor dock härmed icke ändade. Träder man in i en stor rotunda, belägen midtuti das neue Kurhaus, så får man se en underlig syn, som påminner om Österländerna. Rundtomkring väggarne sitta en mängd menniskor och suga på munstycken, hvilka genom långa pipslangar äro förenade i den storå gemensamma pipan i midten. Saknades icke turbanerna från de rökandes hufvuden och såge man ej de europeiska drägterna, så trodde främlingen säkert, att det vore Turkar eller Araber, som här i denna graflika tystnad rökade tålamodets chibuk. Men nej — det är veritabla civiliserade Europeer, Tyskar, Ryssar, Svenskar 0. s. v., som här begagna den s. k. inhalationsapparaten, för att genom den inandas ny lifsluft i sina skadade lungor och strupar, och chibuken är ej annat än en ofantlig kopparkittel, i hvilken det oupphörligt fräser och puttrar. Enoch annan fnyser väl och grinar illa emellanåt, men i öfrigt finner man här det största allvar och en egyptisk tystnad. Kl. 1 spisas nästan öfverallt å table dhote. Många rätter men klen mat. Kurdigten synes här så herrska öfver matlagningen, att jag tviflar på att man i hela Ems kan få en portion kraftig bouillon eller en stark kötträtt, fastän hvartdera hus har sin restauration.