Göteborgsposten – 16 juli 1859, sida 1

Eleonoras namn gick från mun till mun och ska ran af hennes tillbedjare ökades dagligen. Grefven, som genom en älskad makas förtidigse död hängifvit sig åt sina sorgliga minnen, åsåg emed: lertid med en viss fruktan de hyllningar, som egna des hans dotter. Han ville endast hennes lycka oct hans fadershjerta darrade vid åsynen af de unga fri arne, som redan i hofvets skola lärt att dölja sina tel och laster, att leka med de heligaste känslor och låtsa sig hylla de renaste, mest upphöjda grundsatser En dag kallade grefve Oldagner, plågad af sådana tankar, till sig sin intendent, Miguel de la Sabrora. Denne Miguel de la Sabrera var son till en barberare i Madrid. Likasom alla andra Castilianare, utgaf han sig för adelsman och glömde aldrig att framför sin fars namn sätta ordet Don. Denna löjlighet afräknad, var Miguel en man af hjerta och för: stånd, samt sin herre ärligt och troget tillgifven. Dessa i Spanien så sällsynta egenskaper bidrogo högligen till, att han mera betraktades som vän, än tjenare i huset. — Miguel, sade grefven till förvaltaren, jag är mer än någonsin bekymrad för min dotters framtid. Trenne goda partier erbjuda sig för henne, men huru mycket godt man än berättat mig om dessa herrar, måste jag dock tillstå, att valet verkligen sätter mig i förlägenhet. Den första är Don Alvar de Caceres, brorson till hertigen af Medina, den andre markisen af Santa-Cruz, premierministerns son, och den tredje