Göteborgsposten – 13 juli 1859, sida 1

Korrespondens från Strömstad. Strömstad den 8 Juli 1859. Broder! Nu är jag här och har börjat dagdrifvarelifvet, som skall återställa hälsans brutna krafter. Här har varit mera folk än det brukar vara under första terminen, men ändå föga animeradt. Nöjenas period har ännu icke börjat och man fruktar att den i år icke skall komma. Folket som vill roa sig har ännu icke anländt. De flesta som hittills visat sig äro verkliga sjuklingar; barn med svag eller bristfällig organism, ungdom med vissnande lefnadskrafter, mognade qvinnor och män, fulla af reumatiska lidanden eller andra åkommor, hvilka behöfva ett Siloas läkande kraft. Sjukdomen och krämpan är den största demokrat jag känner; han proklamerar faktiskt menskliga naturens jemnlikhet mellan hög och låg, grefve och torpare, penningkarl och tiggare, snille och idiot. Han erkänner endast måttlighetens, de rena sedernas och en klok lefnadsordning hos menniskorna. Den 1 Juli anlände med ångfartyget från Göteborg en stor laddning badgäster, ehuru en betydande mängd lär nekats att följa med af bristande utrymme. Af flera bland de olycklige som fingo vänta till påföljande Måndag, d. 4, hörde jag den, som mig synes ej obefogade anmärkningen mot kaptenen, att han, som otvifvelaktigt visste att mycket folk den resan ämnat sig till Strömstad, hade bort gifva företräde åt dem som ämnat sig dit, i stället att taga ombord sådane som hade vida kortare destinationsort, såsom Marstrand, der en betydlig del lär afstigit. Den 4 Juli förgick här ganska tyst och stilla med undantag af behörig kanonad vid middagstiden, Konungens beklagliga sjukdomstillstånd och den bedröfliga utgång man derpå väntar lägger ett visst allvar öfver sinnena, som hämmande verkar på nöjenas fart. Det är som man ej hade lust att vara glad i fruktan på ett tvärt afbrott. Bland damerna lär äfven råda vissa toilettbekymmer, ehuru de flesta lära försett sig för alla möjligen inträffande fall. Med dagens ångfartyg lär Westgöta regementsmusik hitväntas, då vi hafva att vänta oss få höra musikens lifvande toner skalla mellan klipporna och skären. Fullkomlig brist på musik är här väl icke, enär dermed temligen flitigt trakteras i salongen af dilettanter, hvaraf åtskilliga innehafva rätt vacker talang, samt vi i går hade konsert af hr Nagel, hvars talang är alltför väl bekant för att deröfver vore något specielt att säga. Strömstad, hvilket förefaller mig som ett sjöfogelnäste på ett skär, är dock ingalunda så fult som jag föreställt mig det. Väl ser man ingenting annat än gråa klippor och gröna vågor hvar man vänder sig, men den olika belysning hvari de visa sig och vindarnes nyckfulla lek ge en ständig omvexling åt taflans lynne. Hvad här är glädjande att se är den ärlighet som här är allmänt rådande. Man går ifrån sina rum, låter sina saker stå framme, lemnar nyckeln i dörren och återfinner allt orubbadt vid sin återkomst. Min värdinna har sagt mig att hon ej har någon lås för sin vedbod, att hon ofta låter kläder hänga ute om nätterna, 0. 8. v. På min fråga om hon aldrig