Göteborgsposten – 6 juli 1859, sida 1

En Söndag i Paris. (Öfvers. fr. Franskan.) Luften var qvalmig och tryckande; det var ej en azurblå himmel, som höjde sig öfver menniskornas hjessor, det var ett blyhvalf, som tryckte på dem. Hvilka äro väl de olyckliga, som kunna besluta sig för en promenad i Paris under en af sommarens högtidsdagar? Gå, komma, långsamt; knuffad, knuffande, dragen hit och dit, midt i en tät folkhop; insupa de ångor, som utdunsta af alla dessa upphettade varelser, af hvilka de flesta räkna på regnet, som uteblifver, för att få någon vederqvickelse. O! hvilket lidande, hvilket lidande! Ack! sjelfva träden hoptrycka porerna i de sammandragna bladen, och der de stå på boulevarderna, i trädgårdar och på promenader, gifva de hvarken skugga eller svalka åt spatsergängarne, fast de vissnande bladen hänga ned öfver dem. Nej, jag föredrager ensamheten i min vindskammare, fast den täckes af glödande skiffer. Der kan jag åtminstone sträcka ut mig och, i en beqväm deshabille, göra mitt bästa för att döda tiden, alla söndagars och festers obeveklige fiende, som är så besvärlig för Söderns älskade far niente. Alla hafva sannerligen ej den förmågan att kunna njuta deraf; dertill behöfves särskilda anlag; man måste öfva dem för att kunna finna sig deruti. Det