Göteborgsposten – 2 juli 1859, sida 1

Vi meddela våra läsare här nedanföre et oss benäget meddeladt utdrag ur det versi fierade tal, som vid framl. Lagman C. Engel bloms jordfästning i härvarande domkyrka d 13 sistl. Maj upplästes af domprosten, d. Wieselgren. Den aflidnes närmaste förman länets Höfding, framställes der uttalande ,er dom om dödan man, en dom som icke dör då den är sanning. .Jag har, så sade han mig nyss, ej sett, Så nära jag än varit ställd den döde, En fläck uppå hans embetssköld, ej kännt Ett värf af menskan eller embetsmannen, Som kan beskugga namnet Engelblom ; Men kan ej räkna drag och värf, som hedra Den embetsbroder, som jag nu begråter. Han var en ärans man. Af alla titlar Ar denna dock den skönaste. Af nåd Den kan ej gifvas, ej af onåd tagas Från mannen bort, som den ej sjelf förspiller. Han var den stilla flitens man också. Hans verksamhet gick lätt som -andras lek, Och likväl var han sina pligters träl, Såväl när ingen såg den trägna myran, Hvars börda under gräsens skugga bars, Som när hans mödor måste ses af alla Han hade ordet i sin pennas våld. De fingrar, som i ungdomsåren manat Ur lyrans strängar diktens bilder fram, I mannaåren förde väl sin stylus, Då rättens dom, då maktens bud han nedskref. Han kunde vara kort, men dock ej dunkel, Fullständig utan öfverflödigt ord. Af lärdom vän, han älskade dock mest Den lärdom, som bar frukt till folkets väl, För landets blomstring outtröttligt nitfull. Den anspråkslöshet, han ådagalade Var rotfäst i hans hjertas ödmjukhet, Den vänlighet, hvarmed han alla mötte, Var ej tidsbildningens, men hjertats frukt. Den höfding må lyckönskas, som vid sidan Har sådan embetsman, har sådan vän. Som fader, make, medborgsman han var, Hvad allmänt erkänns, älskvärd såsom få.