Göteborgsposten – 18 juni 1859, sida 1

Aa l Thorsten Rudenschöld. Han är ej mer, den ljusets anförvandt, Hvars hjerta klappat för allt skönt och sannt. Ur lifvets småbarnsskola flyttad vorden, Högt var betyget, han fick med från jorden. Ljus ville han åt konung och åt slaf Och lika rätt han i sin själ dem gaf, Om blott det adelskap, hvarpå han trodde, I slafvens som i kungens sinne bodde. I individen han blott menskan såg, Ty lifvets mening klar för honom låg; Och utur fördomens och mörkrets häkte Han ville lösa tidens barnaslägte. Men fördomsmuren qvarstår hög ännu, Fast här och der han remnat har itu — När ljusets vän en sten nedbryta låter, Straxt trånga hjernor passa in den åter. Och derför ville många själar små Den hädanfarne ädle ej förstå: Att menskans värde utgör hennes ära, Det var för dem en falsk, en kättersk lära. De fruktade att ärelösa bli Om hopen — hvilket stort fantasteri! — Af sanningen delaktig kunde blifva; Att hindra det de samfäldt underskrifva. Den underskriften tiden rifva skall, Ty hvarje dårskap väntar på sitt fall. Ideen, för hvilken du nitälskat, brunnit, Har lif i hvarje ädelt hjerta funnit. Tag mot en blomma, kastad på din graf! Du vet ej fremlingen, som henne gaf; Jag kände dig — ditt hjerta och ditt snille, Ty hvad du tänkte, hvad du skref, du ville. Må blomman vissna, sommaren förgå, Som Gud dock tanken evig är ändå — Se derför ned ifrån din verld i ljuset Och gläds att hvad du tänkt ej dör i gruset! Anna ÅA.