Göteborgsposten – 15 juni 1859, sida 1

biträde, om han hade något sådant, eller, i händelse detta ej vore fallet, med den person som jag dertill kunde engagera. Jag låtsade derföre, som om saken vore mig fullkomligt främmande, och frågade, skenbart likgiltig, efter de närmare omständigheterna. Händelsen framställdes för mig nästan på samma sätt, som min bror berättat den, blott med något starkare färgläggning. Jag insåg att allmänna tänkesättet var emot honom. Den fångne var främling och en yankee, och folket ansåg honom skyldig. De båda vittnena hvilka hade aflagt ed, voro aktade personer, om ock ej folk af någon egentlig betydenhet. De voro iägare och fågelfängare, då dessa inkomstkällor voro lönande, eljest sysselsatte de sig med än ett än ett annat. Deras namn voro Matthias Harm och Isaak Kraft, och de bodde ej långt från byn. Dessutom erfor jag att båda denna qväll varit på värdshuset. Ransakningen skulle ega rum om fyra dagar, sade man, och den anklagade skulle helt visst blifva förklarad skylig. Då jag denna afton drog mig tillbaka till mitt sofrum, var jag ingenting mindre än väl till mods. Min brors rättegång tycktes mig högst tvifvelaktig, oaktadt den fullkomliga öfvertygelse jag hyste i afseende på hans oskuld. Men huru stod det i detta fall till med Harms och Krafts vittnesmål? Dessa måste ettdera hafva irrat sig eller ock vittnat falskt. Men vore det senare händelsen, så häftade säkerligen någon skuld i mordgerningen äfven vid dem. Att dö