Göteborgsposten – 15 juni 1859, sida 1

se — TT kunna betrakta tenna artikel som ett troget uttryck af de åsigter som flertalet af tyskarna hyser rörande deras land och Frankrike samt den europeiska ställningen; och uppsatsen röjer både styrkan och svagheten hos det folk, till hvilken den är ställd. Tysklands pligt, utropar författaren, är att genast anfalla Frankrike. Förbundet kan låta en armå af 500,000 man marschera mot Paris och komma dess inbilska innevånare att bittert ångra den dag de gjorde ett teutoniskt folk till sina fiender. Vi gå till Paris för att afsätta Napoleon och befria Europa från en mara, som länge nog plågat det, från ett system, som strider mot moralen, rättvisan och civilisationen. Sådana välgerningar åt menskligheten måste naturligtvis ha sin belöning. Denna kan icke bli något annat än HKlsass och Lothringen. Den breda kilen vester om linien mellan Luxemburg och Basel, innefattande Nancy och Metz, hvilken går så djupt in i det tyska området och som har så länge sårat hvarje tyskt öga, måste hissa ned den franska flaggan. Sådant är det tyska eröfringsprogrammet för 1859. Det är måhända ursinnigt, men genom hvarje moln af tobaksrök ända från Hamburg till Wien uppenbarar sig en dylik ursinnighet. Oss tillkommer det blott att undersöka huru vida det är troligt att detta skryt leder till något resultat och huruvida den sinnesstämning det röjer kan anses farlig eller betryggande för Europa. Hvad den förra frågan beträffar, så inse vi nog att de mindre tyska staterna komma att vålla Preusen mycket besvär, och att om en strid mellan dem och den franska kejsaren förekommes, det blir hofvet i Berlin, som man kan tacka för ett så lyckligt resultat. Det är ej lätt att komma underfund med om tyskarna verkligen på fullt allvar tro sig kunna besegra fransmännen. Att döma af deras ursinniga vädjanden till Försynen och friheten och rättvisan och England och Sverge och Norge och alla möjliga abstrakta och materiella makter, skulle man tro att tyskarna voro utom sig af förskräckelse. Om Napoleon III publicerade dekreter från Dresden eller Berlin skulle de tyska tidningarna icke kunna npphäfva vildare ångestrop än de ha gjort under de sista trenne månaderna, och likväl tyckes det vara otvifvelaktigt att folket och härarna äro lifvade af något, som starkt liknar krigslystnad. Deras längtan efter strid kommer snarare af sjelfförtröstan än af förtviflan. De tro att Frankrike skall förr eller sednare angripa dem, och de anse sig starka och eniga nog att genast lära det att akta sig för framtiden. De ha blifvit förargade öfver det inflytande Frankrike utöfvat på Europas angelägenheter och öfver den ständiga storordigheten hos de franska krigarna, hvilkä icke kunna vara tio minuter tillsammans med en tysk utan att tala om den venstra Rhenstranden. I följd häraf önska många af dem verkligen krig mot Frankrike, och de södra staterna ha vågat vidtaga åtgärder, hvilka kunna berättiga Frankrike att fordra förklaringar. Den bajerska regeringen söker ej att dölja att den transporterar österrikiska trupper från Böhmen till krigsteatern, under det att både denna stat och Sachsen och Wiirtemberg lemna åt Österrike all den krigsmateriel de kunna anskaffa. Hvad det bajerska hofvet angår, så skulle det helt visst gerna se att den franske kejsaren förtörnades öfver detta neutralitetsbrott och vidtoge några repressalier,