Göteborgsposten – 4 juni 1859, sida 2

TT Jag stod just i begrepp att gå, då jag händelsevis i folkhopen råkade en gammal bekant akademikamrat, vännen Z. Du här? — utropade jag — Ja, som du ser. Men med ännu större skäl kan jag fråga dig: quid Saulus inter prophetas? För min del står jag på väg till Marstrand och är innerligt glad att ångbåten snart går, ty här var, som det alltid förefallit mig, litet mindre angenämt att som resande uppehålla sig. Nu gå vi till trädgårdsföreningen och dricka kaffe. — Sagdt och gjordt: vi drucko vårt kaffe i det gröna, talade om gemensamma minnen och lyssnade till tonerna från en sångkör, som på en kulle i den vackra, men ännu relativt späda anläggningen utförde några af våra herrliga vårsånger Tiden led för min vän, Vi gingo ned till hamnen, der ,Uddevalla redan låg frustande, för att afgå till Marstrand. Vännen Z., den glade skämtaren, påstod sig aldrig vilja bo i Göteborg, såvida han här ej vore vift och hade en verksamhet, som toge all hans tid i anspråk. Det är under dessa förhållanden som Göteborgaren kan trifvas i och älska sin stad; men en resande skall tvinas bort, om han vore dömd att längre uppehålla sig här. Han skall nödvändigt komma till det resultat, som jag kommit till, att den der — han pekade på en ofantlig s. k. ,kran, hvilken vi just då passerade förbi — är det mest upplyftande som finns i Göteborg. ,Uddevalla lade ut och vi skildes. Så var jag då ensam. Hvilken förtvifladt enformig och ökenlik