Göteborgsposten – 4 juni 1859, sida 2

en med en väldig nybruten löfqvast med en eller annan instucken syren uti. I början trodde jag att det här, såsom jag sett i andra, mindre städer, var landtbe: folkningen från angränsande socknar som på Kristi himmelsfärdsdag invandrade till staden; men kläde drägten och maneren öfvertygade mig snart, att de var stadens egen tjensteklass, som, med ännu bibe hållet sinne för naturen, skyndat ut att njuta af den samma förrän herrskapets kaffe skulle kokas. Lik som genom en tyst öfverenskommelse drogo sig all: skarorna från tullarne till en plats intill staden. Jag följde strömmen och framkom snart till Domkyrko torget, hvilket var så godt som uppfylldt af menni skor. Hufvud, vid hufvud och löfruskor emellan, er bjöd en egen och angenäm anblick. Tyst och still: var folkmassan, och i ett nu fylldes luften öfver vår: hufvuden af klara och herrliga toner. Jag blickad upp och såg vid en balustrad på domkyrkans tak e väldig sångarskara. Sången från tinnarne af temple på denna dagen:har alltid mäktigt talat till mig. Si ock nu: jag njöt oändligt af den vackra morgo nen. — Straxt efter det sångarne nedgått och fol ket höll på att skingra sig, hörde jag vid mi sida följande konstiga dialog. En piga med ande i halsen: — ,Ajiteane, kommer jag för sent? — ,Ja, för all del. — ,Visa mej te minstingen hvar di stog, så få jag väl inmanschinera mig resten.