Göteborgsposten – 4 juni 1859, sida 1

bekymmersam skuldsättning för framtiden, lyckat: undanrödja den hotande nödvändigheten att flytta nödgas till stadskassan såsom en sl: wgs bekräftelse å denna i allt fall till väsendtlig grad prekära förde erlägga en så förnuftsvidrig och orättvis samt på samma gång så dryg afgift som trettionde penningen. Att denna afgift sålunda måste anses i hög grad tryckande för den enskilde, torde ej kunna ifrågasättas, och samma skäl böra äfven berättiga til den slutsatsen, att den icke heller kan vara förenlig med samhällets verkliga intresse. Men det gifves flera andra mera i ögonen fallande skäl, som ådagalägga gårdaköpsafgiftens olämplighet för att icke säga skadlighet ur det allmännas synpunkt. Då nämnde afgift är en vigtig faktor i fastigheternes pris och genom sin oföränderliga procent i lika mån, som andra detsamma bestämmande omständigheter, inverkar derå, så tenderar den ock under en uppgående konjunktur att allt mer och mer uppdrifva fastigheternes pris och medelbart äfven hyrorna. Gårdaköpsafgiften är under en sådan period af en verkligt progressiv skattenatur och står följaktligen i den mest skärande motsats till den nu allmänt antagna grundsatsen, att det nödvändigaste för menniskans fysiska existens hvartill boningslägenheter äfven måste hänföras, bör så litet som möjligt fördyras genom taxor och annan beskattning. Hvartill tjenar det ock, må man med skäl fråga, att ifra för rymliga och sunda bostäders anskaffande åt den mindre bemedlade samhällsklassen, då samhället sjelft genom att bibehålla en afgift, som gör sådane lägenheter mer och mer oåtkomliga, motverkar detta sträfvande, i stället för att direkt befordra det eller åtminstone undanrödja de hinder, som deremot uppresa sig. Den som uppriktigt älskar vår arbetsklass och vill återföra den från sina villovägar till sparsamhet och ordentlighet, ser äfven med verklig ledsnad samhället motarbeta detta önskvärda mål genom att försvåra snart sagdt den enda utväg, som står arbetaren öppen för att kunna fruktvargöra sitt lilla hopsparade kapital. — Tillfölje af alla dessa förenade omständigheter har ock en så allmän ogillande opinion bildat sig emot gårdaköpsafgiftens bibehållande, att man måste förundra sig öfver att ingenting ännu vidgjorts för dess afskaffande. Orsaken är väl att stadens kommunalförfattning är så invecklad, att individerna i allmänhet icke känna om de äga något initiativ och hvad medel, som stå dem till buds att göra sina önskningar gällande. Allmänheten kan icke heller frigöra sig från den föreställningen, att allting bör utgå från auktoriteterna och kastar följaktligen helst skulden på de så kallade vederbörande för allt hvad som icke är i lag. De långsamma formerna för alla frågors handläggning påfordra också mera ihärdighet å reformvännens sida, än man ville beqväma sig till, och i ett litet samhälle, som vårt, undgår man icke gerna åtskilliga olägenheter af att möjligen stöta andras åsigter för hufvudet, hvilket man likså gerna kan bespara sig, tycker man. Det sednare bör dock icke gerna kunna riskeras uti ifrågavarande fall, der åsigterna torde vara åtminstone uti principen temligen ense. Det enda motstånd, som torde kunna påräknas, vore väl trån deras sida, som anse att stadskassan genom upphörandet af gårdaköpsafgiften, tillskyndades en förlust, som måste ersättas genom taxering, utan att någon motsvarande fördel derigenom vunnes för de taxeringsskyldige. Men häremot kan invändas, att om ifrågavarande afgifts upphäfvande icke kan anses komma att omedelbart nedsätta hyrorna, så måste den likväl i framtiden successivt yttra ett sådant inflytande derå, och att dessutom trettionde penningen numera på långt när icke äger samma betydelse för stadskassan som förr, enär detär allmänt kändt, att man gepom ett fingeradt byte kan undgå densamma, och att en stor del äfven begagna sig deraf. Stadskassan kan således för framtiden icke gerna påräkna —HXs.— GB