Göteborgsposten – 1 juni 1859, sida 1

Det har ofta blifvit anmärkt att då inom vårt land finnas så många hedningar och så stort sedligt förderf, man gör sig skyldig till ett oförsvarligt slöseri med nitiska medlemmar af det andliga ståndet, när man sänder dem ut som missionärer till fremmande verldsdelar. Ehuru konklusionen, enligt hvad icke blott bibeln och verldshistorien utan äfven förnuftet vittnar, är falsk, kan det, tyvärr, ej nekas att premisserna äro grundade och i hög grad behjertansvärda. I synnerhet är detta förhållandet i de större städerna, ty i dylika uppstår vanligen en folkklass, som utan att bilda någon egen församling, nästan helt och hållet lössliter sig från statskyrkan — ja, nästan från alla religiösa begrepp. Hvad särskilt vårt land angår, så torde det vara mindre att undra på om den formella och andelösa religionsundervisning, som lagen och dess bundsförvandt slentrianen så länge bestått åt den svenska ungdomen, icke visat sig synnerligen mäktig att alstra något andhgt lif hos den unge proletären eller bilda någon skyddsmur mot de frestelser, som på alla sidor omhvärfva honom, när han hvarken i sjelfva bibelordet eller i predikantens utläggningar af detsamma söker klaven till lexornas gåtor. Härtill kommer att ännu bland oss finnes ett icke obetydligt antal till mogen ålder komna personer, som äro nära nog lika okunniga i den lära, efter hvilken de benämnas, som Afrikas vildar. Vi äro frestade till antagandet att den lägsta folkklassen i ett katolskt land aldrig kan så fullkomligt undandraga sig alla religiösa inflytelser som den i ett protestantiskt. I de katolska länderna existera, oberäknadt kyrkoherdarna och deras medhjelpare, ett ofantligt antal andliga, som ej äro bundna vid något visst distrikt utan gå omkring bland folket och meddela det undervisning i en lära, som, ehuru ojemförligt mindre ren än vår, dock är bättre än aldeles ingen. De allraflesta medlemmarna af vårt presterskap anse sig uppfylla allan rättfärdighet, när de predika för dem, som ha lust att infinna sig i kyrkorna, döpa, konfirmera, viga och kommunicera de, lefvande och jordfästa de döda efter anfordran; för öfrigt lemna de åt sina församlingsboar att sörja för sina sjä