Göteborgsposten – 1 juni 1859, sida 1

ka vid f. d. gamla Masthuggstullen, hos E. Dahlst: ummer försäljas å 8 öre. — Tidningens Byrå är i Husef LA RR I företag, ty han åtnjuter icke blott sin legions oinskränkta tillgifvenhet och förtroende, utar han är äfven känd i hela Italien icke mindre I för sin glödande patriotism och frihetskärlek än för sina utmärkta härförare-egenskaper Han tillhör dessa fältherrar, om hvilka man säger att de kunna stampa härar upp ur jorden. Vi tro derföre, att en motgång, som lätt kunde i hans isolerade läge drabba honom, föga skall inverka på hans plan. Det torde under närvarande förhållanden intressera våra läsare att lära känna de hans antecedentia, hvarpå dessa föreställningar om honom äro grundade. Han är född 1807 i grefskapet Nizza och började sin bana som sjöofficer, men för hans eldiga själ hade den enformiga tjenstgöringen vid den lilla sardinska flottan icke något fängslande. Hans ovilja öfver det mångdubbla ok, hvarunder hans sköna fädernesland suckade, närmade honom snart till Mazzini, och 1834 måste han såsom misstänkt för delaktighet i dennes revolutionära planer fly till Frankrike. Då han icke såg någon möjlighet för sig att med framgång verka för sitt fosterlands befrielse, begaf han sig till Tunis, der han anställdes som officer vid Bejens flotta, men han ledsnade snart vid den muhamedanske despotens tjenst och reste till Syd-Amerika. I Montevideo, der han fann före sig ett stort antal italienska flyktingar, skördade han sina första lagrar. Det krig, som fördes derstädes, var just ett sådant som han önskade, ty i det egde anförarens skarpsinnighet och tapperhet lika stor betydelse som de materiella resurserna. Först kommenderade han Uraguays eskader och efter den fransk-engelska interventionen trotsade han i spetsen för en frikorps under åratal öfvermäktiga fiender. Då underrättelserna om 1848 års italienska befrielsekrig anlände till Montevideo, skyndade han genast till Italien, men redan före hans ankomst hade sardinarne utrymt Milano och ingått ett vapenstillestånd med österrikarne. Då ställde han sig i spetsen för en skara insurgenter, som ännu trotsade kejserliga härarna i några milanesiska distrikter, men såväl detta företag som hans försök att med en toskansk frikorps revolutionera kyrkostaten strandade mot oöfvervinnerliga svårigheter. Han återvände då till Sardinien och blef vald till deputerad. I kammaren tadlade han skarpt det sätt, hvarpå kriget blifvit fördt och skonade hvarken konung eller generaler. Då kriget ånyo uppblossade samlade Garibaldi sina gamla vapenbröder och drog till Rom. Under vägen växte hans skara oupphörligt. Nu fick han tillfälle att utveckla de beundransvärdaste fältherreegenskaper. Som genom ett trollslag införde han den strängaste krigstukt bland sina soldater, för hvilka all disciplin hittils varit främmande. Han invaldes naturligtvis i den romerska nationalförsamlingen. När det i den första sessionen ifrågasattes om det påfliga väldet skulle lemna rum åt republiken, utropade han otåligt: hvad tjenar det till att slösa bort tiden på tomma former. Lefve republiken. Efter fransmännens landstigning blandade han sig icke mera i debatterna utan egnade sig helt och hållet åt stadens försvar. Afven hans fiender måste erkänna de stora talanger, det hjeltemod och den själsstorhet han utvecklade under denna belägring. Han ogillade triumvirernas försvarsplan men utförde den dock med alla de medel, som stodo honom till buds, på det att ej den unga republiken skulle gå under i följd af oenighet hos de makthafvande inom densamma. Äran af stadens försvar under så lång tid tillkommer hufvudsakligen Garibaldi personligen. Ingen förstår bättre än han att begagna sig af de fördelar, som vållas af fiendens misstag. Genom ett plötsligt sidoangrepp lät han fransmännen dyrt plikta för deras första oförsigtiga framträngande. Det var han som genom ett hjeltemodigt försvar af San Pancrazios port tvang Oudinot till en formlig belägring, och det var äfven han, som besegrade neapolitanarne vid Palestrina och Velletri. I mången fäktning stupade officerarne rundt omkring honom, och han stod ensam qvar utsatt för den häftigaste eld. Till slut kämpade hans legion endast med bajonetten. När fransmännen omsider hemält;imat sm alla för on I