Göteborgsposten – 25 maj 1859, sida 3

(Insändt.) JEn ångerfull sons sjelfbetraktelser vi sin moders graf. Det är då slut, Ditt timglas har utrunnit, T Din kraft är bruten, hjertat brustit har! T Hvad ädelt, som Du tänkt, men ej fullborda hunnit Hvad skönt Du verkat — minnet blott är qvar! Hvad är då lifvet? — Ack, en olöst saga, Som blott i högre rymder tydas lär! — Må dock deraf vi all den visdom draga, Som lifvets enda, sanna uppgift är. Här, vid Din graf, der jag Dig nu begråter, Jag djupast känner hvad för mig Du var! Ej någon så mig älskar — så förlåter De sorger Du för mig upplefvat har. Men Du är borta, djupt jag det nu känner, Och djupt Dig sörjer, djupt jag saknar Dig; Jag nu, uppå Ditt stoft, med tårdränkt blick bekänner Att jag besvek det hopp du satt till mig. Dock, huru djupt Din bortgång jag begråter, Och saknaden, som aldrig fyllas kan, Ej något annat nu för mig står åter Än bära sorgen som det höfs en man! Den bäres rätt, om, värdig Dig, jag träder I dygdens fotspår, i den läras bud, Som med sitt hopp det sorgsna hjertat gläder Och kärleksfullt och fridfullt för till Gud. Der vistas Du, der skall Du ock förnimma Min bättre menskas framsteg i mitt bröst, Och se hur jag, för hvarje dag, hvar timma Skall strida för att segra och få tröst. För hvarje sorg jag Dig har gjort, jag ämnar, Ge en försakelse till återgäld, Till dess jag slutligen allt sjelfviskt lemnar Och ren och lycklig blir Dig föreställd. O! må den kraft, som verkar i de Svaga, Mig styrka och bereda för mitt hvärf! O! må det lyckas att mig arme draga Ifrån hvar villostig, från allt förderf! Att jag uppå mig sjelf må Dig få hämna Till just mitt eget högre, sanna väl, Och slutligen inför Allfader lemna En renad, en försonad menskosjäl. Och det skall lyckas, om jag blott kan strida Kärlek, Tro och Hopp, som Du det böd Allfader! och af Dig den kraft förbida, Som än mig fattas i min djupa nöd. O! skänk mig den, må kärleksfull och redlig Jag kämpa mot allt sjelfviskt i mitt bröst — ch tålig, undergifven, from och fredlig Ivar like älska intill lifvets höst. Blott så jag kan den ljufva visshet vinna Itt Du på mig med huldhet skådar ner, ch gilla kan min föresats att finna dygden blott min sällhet mer och mer. R—XX--—S-rTxnsg— ,,., TölsisällsSäRSR ses nneneee ee VV