Göteborgsposten – 21 maj 1859, sida 1

digt stigande antal vittnar om, att det är slut med Mazzinis makt i Italien, då alla framtidsförhoppningar knyta sig till Piemont. Sedan krigets utbrott har detta visat sig vara händelsen i Toskana, Parma och Modena, och skulle, om den franska ockupationen ej funnits, äfven hafva visat sig i kyrkostaten. Då således Sardinien står som den makt, hvilken fått bugt med revolutionen, så kunde det vara en konservativ politiks uppgift att understödja det. , Den sardinska regeringen klagar öfver, att Österrike genom sitt konkordat har gifvit det motsträfviga andliga ståndet i Piemont mod till att visa statsmakten ohörsamhet. Under det Piemont i öfriga afseenden, i motsats till de andra italienska staterna, njuter inre lugn, göra dock de kyrkliga förhållandena ett undantag: kyrkans förnämsta herdar äro landsflyktiga personer och regeringen är exkommunicerad af påfven, hvilken för länge sedan atbrutit all diplomatisk förbindelse. Till återtjenst gjorde grefve Cavour på Pariserkongressen en mörk skildring af tillståndet i kyrkostaten. Man inser nu att de sardinska förhållandena icke kunna ordnas annat än på samma gång som de romerska. Genom revolutionen utöfvar Sardinien inflytande på Kyrkostaten och genom presterskapet verkar den senare på Piemont. Den franska regeringen befinner sig i en delikat ställning till dessa förhållanden. Det är under dess beskydd som den romerska regeringen har reorganiserat sig och sett sig i stånd att uppträda med bestämdhet 1 sin kyrkopolitik, äfven hvad Sardinien vidkommer, men å andra sidan står franska regeringen i så stor förbindelse till presterskapet, att den till och med i sjelfva Frankrike, der eljest all opposition har måst tystna, ända till sista ögonblicket tålt den ultramontana pressens angrepp på den italienska politiken. Regeringen har, efter krigets utbrott, I ett cirkulär till andliga ståndet gifvit nya försäkringar om sin tillgifvenhet för romerska stolen. Besynnerligt nog synes franska reseringen vara tvungen att både understödja den romerska kurians kyrkliga absolutism i de katolska länderna och på samma gång inskränka dess verldsliga absolutism i Kyrkostaten, genom att lemna sitt bifall till de reformförslag som anbefallas af den sardinska regeringen. Hon har i de politiska skrifter, som hon låtit utgå under den nuvarande krisen, tydligt nog uttalat sig för en sekularisation eller verldslig styrelse i Kyrkostaten. En sådan ligger föröfrigt icke så aflägsen som det vid första ögonkastet vill synas. De östliga provinserna hade ända till påfliga maktens pånyttfödelse genom Napoleons fall ständigt njutit en afgjord sjelfständighet, så att de egentigen endast genom en skatt. erkänt den andliga styrelsen. Pius d. VII beröfvade dem denna sjelfständighet, och sedan den tiden har det, särdeles i Bologna, herrskat den största otillfredsställelse med beroendet af ljom. Intet ligger närmare till hands än att återgifva dessa provinser deras förra sjelfständighet och endast till namnet bibehålla den påtliga suveräniteten. I de vestra provinserna, företrädesvis i sjelfva Rom, skulle reformen möta större svårigheter, och knappast kunna i sin helhet genomföras. Att den franska regeringen ogillar det der herrskande regeringssystemet, det kunde man nyligen se deraf att Monitören upptog Edmond Abouts bref om romerska förhållanden och personer, i hvilka dessa på ett skonlöst sätt omtalades. Blifva de franska vapnen lyck