Göteborgsposten – 21 maj 1859, sida 1

kunde icke heller fordra att Österrike skulle gå in derpå. Oaktadt både Osterrike och Frankrike stödja sig vid traktaterna, så ser man dock genast att deras politiska ståndpunkter äro helt och hållet skilda från hvarandra, en sak som också uttryckligen gjorde sig gällande i pressen före krigets utbrott. Österrike betecknade nationälitets-sträfvandet som revolutionärt både i folkrättsligt och i politisktsocialt hänseende; de tyska publicisterna gingo ännu längre och ordade om de romanska nationernas ohjelpliga förfall, om deras oförmåga till sjelfständig verksamhet i utvecklingens tjenst, om deras bestämmelse att underkastas folkslag med mera lifskraft, naturligtvis specielt de germaniska stammarne. Detta var nu visserligen närmast beräknadt på att gifva den österrikisk-italienska saken utseende af en gemensam tysk sak, en åsigt, som vann insteg i större delen af mellersta och södra Tyskland, men som i norra delen, företrädesvis i Preussen, mottogs med köld. På det sättet kom man äfven att från österrikisk sida proklamera en nationalitetsprincip, neml. vissa nationers nödvändiga undergång. Bland dessa till undergång bestämda romanska nationer nämndes äfven den franska, hvars sjelfständighet till och med förklarades som oförenlig med Europas frihet. Således hade den sardinisk-österrikiska saken inom kort tid vunnit utomordentliga dimensioner. Af de neutrala makterna är det blott England och Preussen som ställa sig på traktaternas ståndpunkt. Ryssland har låtit det legitimistika sken helt och hållet försvinna, med hvilket det fann för godt att omgifva sig under de år, hvilka närmast följde på revolutionsåret 1848. Sedan Carl Alberts anfall på Österrike hade Petersburger-kabinettet icke haft någon gesandt i Turin, och det yttrade sig mycket hånfullt om sardinska regeringen, då denna ingick alliansen med vestmakterna. Men långt mera än detta Sardiniens , aktiva deltagande i kriget förbittrade dock Österrikes tvetydiga hållning under samma krig Petersburger-kabinettet, hvilket trodde sig kunna göra räkning på återtjenst för hjelpen mot Magyarerna. Redan Schwarzenberg hade i detta afseende yttrat: verlden skall förvånas öfver Österrikes otacksamhet!, och blef icke hela verlden, så blef åtminstone det ryska hofvet verkligen förvånadt. Till återtjenst stäljer sig nu Ryssland troligen på Sardiniens sida. Oaktadt det har en hufvudandel i Wienertraktaten har det just icke något synnerigt intresse af dess upprätthållande sedan det förlorat det inflytande på de europeiska kabinetterna, hvilket isynnerhet under kejsar Nikolaus var så betydligt. Då kriget nn en gång utbrutit, torde det knappast sluta förrän man blir ense om en ny organisation af hela Italien. Piemont har på rund af sin författning och regeringspolitik, blifvit hufvudmakten i Italien. De talrika flyktingarne från de andra italienska staterna hafva icke litet bidragit att gifva regeringens poitik denna rigtning. Österrike påstår, att flertalet af invånarne är emot denna politik, hvilket äfven synes rimligt nog, då befolkninsen i det i många hänseenden försummade Sardinien och de fattiga, bigotta Savoyarderna just icke synnerligen intressera sig för den högre politiken. Men detta gör icke något till saken. Städernas intelligenta befolkning, synnerligast Turins och Genuas, sympatiserar helt och hållet med flyktingarne, hvilkas stän