Göteborgsposten – 21 maj 1859, sida 1

M—— Lr vVee— —— som förpligta de mindre staterna att icke tillåta andra institutioner 1 deras resp. länder, än sådane som finnas i Österrikes besittningar. Metternich har förklarat, att representativa författningar i de italienska staterna äro oförenliga med Österrikes intresse; Österrike måste derföre se en fara för sig sjelf i Piemont, så länge detta land har sina nuvarande fria institutioner, det måste söka att få dessa ändrade och bringa sardinska regeringen i det beroende af Osterrike, som det förut befunnit sig uti. Då Österrike har en stor arme och förträffliga fästningar i sina italienska stater, blir det en ständigt hotande fara för de regeringar, hvilka i liket med den sardinska bevarat sitt oberoende, på samma gång som det genom sin makt sätter andra regeringar specielt den romerska och neapolitanska, i stånd att bibehålla ett för deras land förderf. ligt tillstånd. Det är också isynnerhet Österrikes mili. tära befästningar i norra Italien som har styrkt franska regeringens beslut att understödja Sardinien. Österrike har aldrig varit så rustadt i Italien som nu. Under sådane omständigheter skulle det motvärn, som Piemont en tid bildat, försvinna, om det icke understöddes af en makt, tillräckligt stor att hålla Osterrike stången. Frankrike har sina egna sjelfständiga intressen i norra Italien, hvilkas beskaffenhet finnes utvecklad i Bastides skrift om förhållandena år 1848. Det vill hvarken låta Piemont blifva så stort, att det kan beherrska hela ItaRen, eller låta detsamma så försvagas att Österrike för öfverhand. Hvad som framför allt är vigtigt för Frankrike är att Österrikes militära ställning försvagas. Hvad tjenade väl alla de löften till om nationella och liberala institutioner, hvilka en kongress kunde hafva aftvingat Österrike, om man lät det vara i ostörd besittning af medlen för att utöfva ett obegränsadt välde? — Wienerkabinettet har inset, att Frankrike icke vill låta Österrike behålla sin militära ställning, utan fordrar en nationell armå och fästningarnes besättande med denna; härpå vill det under inga omständigheter gå in, och det har föredragit att genast börja kriget. Den franska regeringen har öppet proklamerat en princip, som är oförenlig med den österrikiska politiken, neml. Nationaliteten. År Louis Napoleons regering icke liberal, så gör den med så mycket större bestämdhet fordran på att anses för nationell, både då den förlänar Frankrike ett öfvervägande inflytande och då den vill hjelpa andra stater till natione!l sjelfständighet. Regeringen kan visserligen icke helt ech hållet åsidosätta de bestående traktaterna, såväl för oppositionens i Frankrike skuld, hvilken sedan Louis Philipps tid både fordrar traktaternas erkännande och förkastar hvarje väpnad intervention från Frankrikes sida, som också för Englands och Preussens skull, hvilka i Wienertraktaten se det enda värnet emot allmänt krig och allmän upplösning. Men händelsen är att franska regeringen mycket väl kan uppställla sina fordringar utan att uttryckligen bryta mot Winenertraktaten. Uppmaningen till Österrike om en nationell organisation af Italien, hvilken äfven skulle sträcka sig till armåen, strider icke emot Wienertraktaten, men väl emot den grundval, på hvilken österrikiska staten är sedan 1848 uppförd. England och Preussen kunde icke hindra franska kabinettet att framställa en sådan fordran, och de