Göteborgsposten – 18 maj 1859, sida 2

den nedlades på tvenne taburetter ordenskuddarne, och bärarne af dessa uppställde sig bakom kistan. Hela altarplatsen var rikt smyckad med palmer och blommande träd; från fyra praktfulla kandelabrar, fullsatta med vaxljus, utströmmade ett klart ljusskimmer och blandade sig med solens strålar, som bröto fram genom morgondimman och klart och vänligt förgyllde kyrkans fönster. Bredvid kistan togo de sörjande och de kungliga prinsarne plats: prinsessorna åhörde sorgfesten från de kungliga logerna. Sorgtalet hölls af General-Superintendenten Hoffman. Etter den af församlingen afsjungna psalmen Jesus, du min tillförsigt, gjordes en kort bön. Upprepande Hjobs ord, så fulla af undergifvenhet och resignation: Herran gaf och Herran tog, välsignadt vare Herrans namn, och apostlens utsago: att allt menniskans vetande, allt hennes forskande och sträfvande, endast är förgängligt och allenast kärleken evig och oföränderlig, försökte predikanten att i så korta ordalag som möjligt måla en bild af Alexander von Humboldt. En psalm afsjungen af församlingen och en af domkören slutade högtidligheten. I sammanhang med ofvanstående meddela vi efter ett par Berliner tidningar följande: Alexander von Humboldt, hvilken utan att ega någon enskild förmögenhet endast lefde på en statspension och det han genom sina arbeten förtjenade, efterlemnade i anseende till de stora omkostnader hvarmed hans studier voro förenade, icke någon kon