Göteborgsposten – 18 maj 1859, sida 1

var icke den yttre prakt och glans hvarmed Regenten och hofvet, af tacksamhet till denne man, sitt lands prydnad och stolthet, begingo hans begrafning, som förlänade den en så djupt gripande effekt; nej! den enkla kistan af ek,den oöfverskådliga mängd af menniskor af alla åldrar och klasser, som med stumt och djupt deltagande vördnadsfullt blottade sina hufvuden, då hans dyrbara stoft passerade förbi, allt förkunnade klart och enhälligt: Denne man som nu vandrar sin sista färd, härstammade från oss, och vi liksom hela verlden känna djupt den förlust som drabbat oss genom hans död. Han var icke någon hjelte, som beherrskat folken genom att elda deras mod, och tillvunnit sig dess kärlek och beundran på slagfältet; ej heller var han någon skald, sådan som Beranger, hvilken genom sina sånger tjusat, tröstat, rört eller hänryckt alla hjertan; men känslan af, att med Humboldt försvunnit en andans hjelte, hvilken outtröttligt verkat, forskat och kämpat till menniskosjälens ära och höjande, denna känsla lefde äfven i den fattigaste arbetarens inre och lät honom vördnadsfullt böja sitt hufvud då det högtidliga sorgtåget långsamt skred framåt. Redan helt tidigt på morgonen började stadens befolkning att samlas unter den Linden och på Friedrichsgatan. Oranienburgergatan var afspärrad för allmänheten och de flesta husen derstädes smyckade med sorgfanor och svarta draperier. I och utanför sorghuset, N:o 67 på Oranienburgergatan, samlade sig