Göteborgsposten – 14 maj 1859, sida 2

Ta: det till tröst J sörjande så nära, Du dotter, son och broder, som så kära För honom var. Från Utlandet. Efter hvad det vill synas var Österrikarnes första plan att skyndsamt och före franska truppernas ankomst öfverrumpla Sardinerna, bemäktiga sig Turin och sedan skyndsamt isolera Alessandria, Casale och Genua, och genom belägrande af dessa fästningar göra sig till herrar öfver hela landet. Denna plan misslyckades dock, som vi veta, tillfölje af Fransmännens utomordentliga skyndsamhet; men Österrikarnes högra flygel har dock allt sedan dess öfvergång vid Buffalora opererat mot Turin, på samma gång den venstra sökt genombryta de allierades linea emellan Genua och Casale. På en gång tyckes dock nu Osterrike hafva upphört med dessa offensiva rörelser, och synes vilja slå sig i ro, befästa sin ställning utefter Sesiafloden och invänta ett angrepp af de allierade. Dessa oväntade rörelser lära åstadkommits genom en liten ryckning på trådarne från Wien. Det är neml. så illa ställdt, att Gixlay ej har oinskränkt makt att handla, utan Kejsaren sitter i Wien och kommenderar. Den plan, som hittils blifvit följd, lär vara uppgjord af Giulay, men General Hess, som först var bestämd till öfverbefälhafvare och förnärv. vistas hos kejsaren, lärer förmått den senare att öfvergå till defensiven. Länge torde det ej heller dröja till dess de allierade, under sådane förhållanden rycka öfver Sesia och Po, för att till en början söka jaga fienden tillbaka öfver Ticino och derpå flytta krigetin på Lombardiska området., Sådant ingår väl äfven i den plan, som Osterrike nu tyckes vilja följa; ty i Lombardiet skola de allierade få nog att göra, för att drifva Österrikarne ur deras fasta positioner. Här finnes neml. en terräng, som österrikiska generalstaben, varnad af äldre och nyare erfarenhet, utsett till hufvudvalplats, och på hvilken den har låtit fortifikationen pröfva all sin konst. Denna af naturen så godt som påpekade plats är belägen emellan Gardasjön och Po. Den begränsas i vester af Minciofloden, som från Peschiera vid sjöns södra ända flyter mot söder förbi Mantua, och derefter, sedan den passerat en två mil bred otillgänglig terräng, utfaller i Po; en försvarslinea, som visserligen är kort och lätt och bevaka, men dock har många öfvergångspunkter, dels der fasta stenbroar, såsom vid Goito, kunna forceras genom ett våldsamt anfall, dels på de ställen, der vadningsöfvergångar bildas under den torra årstiden. Emot öster begränsas terrängen af Etsch (Adigo) floden från Verona till Legnago, från hvilket senare ställe passagen mellan Etsch och Po är otillgänglig. Etsch är öfverallt ett stort hinder; redan vid Verona har den en bredd af nära 150 alnar. Skyddadt på trenne sidor, öppet mot norr till Tyrolen, hvarifrån försvarets hjelpkällor skulle tillströmma, inneslutande två af de vigtigaste vägknutarne i landet, Verona och Mantua, har detta område, genom befästningarne i dess fyra hörn vid Peschiera, Mantua, Verona och Legnago blifvit en ofantlig vapenplats, på hvilken en armå om 200,000 man kan göra front mot såväl vester som öster, hvarest den inre förbindelsen emellan de befästade hufvudpunkterna genom ett jernbanenät är ytterst lätt, och hvarest slutligen ett försvar kan föras till det yttersta, då armåen kan upptagas af fästningarne, och, när den har levererat en batalj under deras kanoner, har sin reträtt åt norr betryggad. En Österrikisk militärförfattare säger om denna terräng: En Usterrikisk armå, som är i stånd att försvara denna qvadrat, kan vid första seger anses för herre öfver hela Poströmmens flodområde; men låter den sig fördrifva derifrån, så skall den också icke längre kunna försvara en fotbredds land i öfra Italien. — Huru stort strategiskt snille man än må antaga hos motsidans härförare,så kan det dock knappast betviflas, att krigets gång i Lombardiet är förut betecknad genom tillvaron af denna terräng, och att hvarje anfallsplan måste ytterst rigtas mot densamma. Nycklarne till Lombardiet-Venedig måste hemtas i Verona. Här är det som Fransmännen och Sardinerna skola söka att förvärfva sig sporrarne i 1859 års fälttåg; ty troligt är ej, att de Österrikiska afdelningarna göra front och gå till öppet fältslag på någon af slätterna vid Alessandria eller Marengo. Det lilla obetydliga, som tilldragit sig på