Göteborgsposten – 11 maj 1859, sida 1

icke passade allestädes och vid hvarje tid punkt, samt tillade att mot en despotism, så dan som Napoleons, skulle han sökt skaft hvarje möjlig garanti, men att någon sådar vore obehöflig under den österrikiska dyna stien, som var allmänt känd för sin milda och faderliga styrelse. En sådan föreställning, som blifvit al strad af kejsarna Josefs och Leopolds visa och välsignelsebringande regering, var den tiden ganska allmän. Osterrike visade nära nog omedelbart efter besittningstagandet af Milano huru litet det förtjenade detta fortroende. Af den aktning, som fransmännen visat den italienska nationaliteten fanns hos österrikarna icke ett spår. Vi ha redan en gång fästat våra läsares uppmärksamhet på det småaktiga och outhärdliga centralisationssystem, som gjort den österrikiska styrelsen så förhatlig i dess norditalienska provinser. Vi ha visat huru den orättvisa lagskipningen, den obilliga beskattningen, tyskarnas gynnande vid bortgifvandet af embeten och polisens otillbörliga inblandning i familjangelägenheter icke kunnat annat än underhålla denna förbittring i sinnena, som blott af de tyska bajonetterna hindras utt gifva sig tillkänna i handling. Hvad det fordom så mäktiga Venedig ingår, så lågo äldre förhållanden ännu minIre till grund för dess öfverlemnande åt Österrike än för Lombardiet, då det endast unler några få år efter freden i Campo Formio varit en österrikisk besittning. Hatet mot de ransalpinska förtryckarna tyckes också vara om möjligt ännu mera lågande i Venedig än Milano. Man har skäl att hoppas att Lomvardiet-Venedigs kamp för friheten denna gång kall bli lyckligare än den var för ett decenum sedan; ärofullare kan den ej bli.