Göteborgsposten – 11 maj 1859, sida 1

Göteborg, d. 11 Maj 1859. Huru mycket än de allraflesta af Euro pas regenter under innevarande århundrad utmärkt sig för absolutistiska tendenser, tord dock ingen härutinnan ha gått längre än de österrikiska kejsarna. Sjelfve Czar Nikolaus egnade mera uppmärksamhet åt den allmänn: meningen i sitt land än dessa furstar, som så väl hade behöft finna i sina folks kärlek skydd mot såväl inre som yttre faror. Genom sit despotiska regeringssätt och upprörande för akt för sina icke-tyska undersåtares nationa. litetskänslor ha de bragt sakerna derhän at Irikets upplösning endast kan förekommas ge Inom ofantliga härmassor, hvars underhållande gör det kejserliga oket ännu mera tryckande. Deras svar på hvarje anhållan om en modifikation i det frihetsfientliga systemet de så länge följt, ha röjt att de ansett sina underlydande länder som privatdomäner, hvarmed de kunnat schalten und walten efter godtycke. Då de talat om sina heliga rättigheter till dessa länder, ha de glömt att ingen dynastis rättigheter äro så heliga att de ej kunna upphäfvas genom en orättvis och tyrannisk styrelse. Hvad de italienska besittningarna beträffar, så visar dessutom en blick på deras historia, som under närvarande förhållanden torde kunna vara af intresse, att deras förening med Österrike icke är särdeles gammal och icke heller varit oafbruten. Lombardiet har, som bekant är, erhållit sitt namn af Longobarderna, hvilka, sannolikt i följd af en långvarig hungersnöd, utvandrade från sydliga Skandinavien och norra Tyskland till södra Europa. De eröfrade i medlet af sjette århundradet öfra Italien och bildade deraf ett mäktigt konungarike. Då Carl den store tvåhundra år derefter lade det under sitt välde, lät han lombarderna bibehålla sina lagar och sin forfattning. De band, som sedan förenade deras land med det tyska riket voro synnerligen lösa, ty de hade ärft sina nordiska förfäders frihetssinne och handlingskraft och visste att under de ständiga striderna mellan de tyska kejsarna och påfvarna förvärfva sig en hög grad af sjelfständighet. De förre kunde endast undantagsvis göra sin makt öfver dem gällande. Bland de lombardiska städerna utmärkte sig i synnerhet Milano i denna kamp för rättigheter och privilegier. Erkebiskopen derstådes hade stort politiskt inflytande, emedan han förvarade jernkronan, hvarmed Italiens konungar skulle krönas, och den kyrka, hvars hufvud han var, hade sin egen liturgi och sina egna bruk samt erkände blott till en viss grad den romerske påfvens. auktoritet. Milano tillkämpade sig till och med en gång fullkomligt oberoende som sjelfständig republik, ehuru det snart måste återtaga sin ställning som tyskt rikslän. Men den frihet, som det försvarat med så mycken kraft och hjeltemod mot de tyska kejsarna, tillintetgjordes omsider af en af dess egna medborgare, som utnämts till kejserlig vikarius derstädes. Åtten Visconti och efter dess utgång ätten Sforza, hvars stamfader från ett ringa stånd uppsvingat sig till anförare för en trupp condottieri, läto det sköna landet sucka under den mest tryckande despotism. Efter den siste Sforzas död gaf Carl V detta hertigdöme åt sin son Philip. Det blef sedan en spansk besittning ända tills det efter successionskrigets slut år 1714 tillföll Österrike, som behöll det, tills det i följd af