Göteborgsposten – 7 maj 1859, sida 1

SS —L ———— Ä LS s— stort Guds vredes straff betecknadt. En sådan stor hop med tecken vill hafva större påföljd än allt förnuft kan tänka. . I sin predikan på tredje söndagen i Fastan såger Luther: Att den orene anden, när han far ut, vandrar omkring torra platser och söker efter hvilo, det betyder, som ordspråket lyder, djefvulen försofver sig icke utan han söker hvar han åter kan få insteg hos menniskan. Torra platser äro icke de ogudaktiges hjertan — — utan de äro torra och öde platser och orter här och der i landet der intet folk bor, såsom skogar och vildmarker; dit flyr han af ondsko och harm, när han är utdrifven. I öknen fann djefvulen Kristum. Nu äro uti judiska landet icke många vatten eller strömmar och sjöar, utan det har många torra öknar, derför talar han ock här derom. Men i annor land, som äro vatturike, såsom vårt, bo ock djeflarne uti träsk och sjöar etc., der de ock under tiden dränka folk, som der vilja fara eller bada. Man finner ock i somliga vatten näckar eller sjörån, som locka och reta de vid stränderna gående barnen uti vattnet och fördränka dem. Sådant är allt djeflar. I sin predikan på trettonde dag jul varnar han sina åhörare för att rådfråga: Spåmän eller dem som förespå tillkommande ting, genom djefvulens ingifvelse; dagväljare, som säga att somlige dagar äro lycklige och somlige olycklige att uppå dem begynna någon resa, byggnad, äktenskap, krig, bruka nya kläder och allt annat märkeligt; sådana menniskor, som man säger ha en spiritus, genom hvilkens tillhjelp de få se allahanda hemliga skatter, händelser och personer i någon spegelbild, svärd, glas, krystall, finger, nagel, ring, Köp eller vatten; trollkarlar eller trollpackor, som trolla åt sig andras mjölk, göra stormväder, rida på allahanda kreatur och ting, som på bockar, käppar, qvastar etc., skjuta trollskott, göra menniskor ofärdiga och förtvinande, skrämma och oroa de små barnen och sådant mer; besvärjare och signerskor, som läsa på sjuka kreatur och menniskor, trolla bort ormar, råttor och annan ohyra, förtrolla yxar, knifvar och hår; teckentydare, som pläga säga folk hvad som borta är, hvad de nu göra och hvad de framdeles ärna göra, såsom tatarena och zigennerna pläga göra; gycklare, som kunna förvända synen på folk, så att man ser en oxe eller en ko så som vore det till alla delar en menniska m. m. Aro ej dessa citater tillräckligt talande? Kan något vara mera egnadt att hålla allmogen qvar i vidskepelsens mörker än dylika yttranden i en bok, som näst bibeln är dess högsta auktoritet? Och befrämja de väl i ringaste mån kristendomens sak? Tvertom, kunna de ge anledning till de mest beklagansvärda förvillelser. Det har nyligen visat sig att vantron och vidskepelsen långt ifrån utspelat sina roller i norra Sverge. Och detta är mindre underligt då de finna stöd i den mans skrifter, af hvilken vår kyrka erhållit sitt namn. För öfrigt måste sådana ställen som de anförda verka högst störande på många personers andakt, som äro nog upplysta att inse deras grundlöshet. Vi känna ej huruvida det urval, som Evangeliska Fosterlandsstiftelsen utfäst sig att göra, kommer att dikteras af de förhållanden, som vi här tagit oss friheten att påpeka. Men vi hoppas det, äfvensom att ins:s fruktan att icke allenast vissa predikningar komma att uteslutas utan äfven att andra stympas, måtte bli bekräftade. Ty, som vi redan anmärkt, i de allraflesta af dem förekomma utfall mot påfven och det katolska presterskapet, hvilka icke blott saklöst kunna vara borta, men som äro egnade att hos läsaren väcka och underhålla okristlig bitterhet och ofördragsamhet mot olika tänkande medkristna. Ins. gör slutligen det i sanning originella förslaget att de frivilliga gåfvor, som till Fosterlandsstiftelsen inflyta i anledning af denna anmälan, måtte användas till att i utgifvande af Luthers postillor understödja dess nuvarande förläggare, så att han måtte kunna lemna dem till det pris stiftelsen i sin anmä