Göteborgsposten – 7 maj 1859, sida 1

PN EAA anda, och som måste bortfalla när denna får göra sig fullt gällande inom den lutherska kyrkan. Men med en ifver, som påminde om den, hvarmed en nykristen uppbränner de tempel och gudabilder, hvaråt han hittills egnat den största vördnad, angrep Luther sina gamla auktoriteter, påfven, kyrkomötena, de politiskt sinnade teologerna och hela det romersktkatolska presterskapet. Han riktar i många af sina skrifter, särdeles i de ifrågavarande postillorna, anfall mot den romerska kyrkan, som stå illa tillsammans med hans erkännande att äfven denna kyrkas tro är saliggörande. Han skildrar påfvedömet som ett slags personifikation af den onda principen; påfven sjelf öfverhopas med de gröfsta tänkbara oqvädinsord — ja förbannelser af den beskaffenhet att vi ej kunna citera dem här. Stafven brytes äfven utan förskoning öfver hela det katolska presterskapet. I Kyrkopostillans predikan på tredje dag pingst säges att hittills alla predikstolar varit fulle af tjufvar och mördare; I sin predikan på tjugesjette söndagen efter Trinitatis utfar Luther i de förfärligaste tillvitelser och förbannelser mot de katolska presterna och tillägger att det varit bättre om de, som Kristus säger om Judas, aldrig varit födde än att någondera skulle blifvit påfve, kardinal. eller påfvisk prest; och i sin predikan på sjette söndagen efter påsk säger han att så litet som Kristus är och icke är Kristus på en gång, lika så litet kan en munk eller messare varå kristen. Vi fråga, hvartill gagnar det att bibehålla dylika yttranden i dessa så allmänt lästa skrifter? Skulle någon af dem, som förfäkta Luthers postillors ofelbarhet — skulle den ifrågavarande insändaren i Svensk Kyrkotidning vilja underskrifva dem? Aro de icke egnade att ingifva de läsare, som ej ega tillräcklig upplysning och skarpsinnighet för att besinna de tillfälliga omständigheter, som gjorde reformatorns ord i detta hänseende mindre tillförlitliga, lika falska som kärlekslösa föreställningar om den romerskt-katolska kyrkan, som, trotts af alla sina villfarelser, dock är en Kristi kyrka. Skola icke alla dylika utlåtelser af den store läraren göra dem benägna att gå Guds dom i förväg och fördöma olika tänkande medkristna, hos hvilka, oaktadt lärans större ofullkomlighet, måhända mera sann gudsfruktan finnes än hos dem sjelfva. Vore det icke att handla i den kristna kärlekens och fördragsamhetens intresse, om man uteslöte ur dessa skrifter alla dylika ställen, som långt ifrån att befrämja den eviga sanningens seger kunna bli stötestenar för det stora flertalet af läsare. Vi ha äfven betecknat som förargelseväc-. kande de ställen i Luthers postillor, som bära spår af den förundransvärda vidskeplighet, hvarmed den store mannen var behäftad. Han, som stod långt framom sin tids lärde i så många hänseenden, stod långt efter dem i naturens kännedom, hvilken dessutom då var nära nog ännu i sin barndom. Vi behöfva väl ej anmärka att den tiden ett vida mindre underlag af allmänt vetande ännu erfordrades för de teologiska studierna. Sannolikt gjorde äfven Luthers torftiga omständigheter att han fick gå den kortaste vägen till det mål han föresatt sig. Aristoteles Fysik tyckes vara den enda naturvetenskapliga bok han skänkt synnerlig uppmärksamhet, men äfven denna syntes honom i hög grad vilseledande, enär den på ett naturligt sätt forklarade åtskilliga fenomener, som förekommo honom som bety