Göteborgsposten – 27 april 1859, sida 1

skall fremmande militårdespoters äregirighe ständigt ha en eller annan passande anledning att inveckla Europa i krig, så länge skall de ultrarevolutionåra partiets våldsamma passio ner finna förevändningar till dessa ändamåls lösa upprorsförsök, som ännu aldrig haft andra följder för Italien än nya förstärkningar a de österrikiska garnisonerna. Vi hysa den beståmda öfvertygelsen att Italiens sak icke skulle bli representerad på ett tillfredsställande sätt af en fransk armå i Italien. Detta skulle betyda en militär-utvidgning af det franska kejsaredömet och ett utbyte för italienarna afen österrikisk tuktomästare mot en fransk — och intet vidare. Vi betvifla likaledes att Italiens sak är representerad af dessa små kotterier af förbittrade och orimliga landsflyktiga, hvars mest karakteristiska typ Mazzini är. Om opposition mot dessa herrars planer och ogillande af deras handlingar är detsamma som opposition mot Italiens sak, så få vi finna oss i att räknas till dess motståndare. Men det förhåller sig icke så. Hvarje engelsman, hvar och en, som i sanning älskar sitt land och är en varm anhängare af friheten, skulle säkert icke velat ha att göra med detta brottsliga band konspiratörer, som för några och fyrtio år sedan uppgjorde planer under Thistlewoods ledning att mörda kungens ministrar i lord Harrowbys hus. Vi förneka på det kraftigaste och bestämdaste hvarje öfverensstämmelse i känslor och åsigter med ett dylikt parti i Italien, och anse dem som de värsta fienderna till Italiens oberoende. När vi derföre icke vilja antaga dolkmännen till bundsförvandter i någon sak, när vi hysa misstro till det slags frihet, som bjudes italienarna på spetsen af de franska bajonetterna, hvar skola vi då vända oss för att finna medel till det afsedda ändamålets ernående? England kunde icke, om det ville, skänka Italien frihetens herrliga gåfva; gifvaren skulle bli herre, och den, som mottog gåfvan, finge åtnöja sig med att byta kedjor. Hvar skola vi då vända oss för att finna dem, som kunna och vilja åtaga sig Italiens sak? Det gifves endast ett ställe, hvarest den kan vänta stöd med någorlunda säkerhet. Det finns blott ett folk, som i längden kan göra Italien fritt, och det är italienarna sjelfva. Vi engelsmän kunna hjelpa dem genom att rödja vägen för dem och bereda dem ett passande tillfälle och andrum — men mera kunna vi icke göra. Om Englands inflytande kan uträtta så mycket på den kongress, som nu skall sammanträda för att afhandla Italiens angelägenheter, att hela italienska halfön, med undantag af Lombardiet-Venedig, som Wienertraktaten tillerkänner Österrike, öfverlåtes åt italienarna, så att de kunna sjelfva lösa frågan om sitt oberoende, så göra vi Italien den största tjenst, som man gjort det, sedan det gamla romerska rikets fall. Vitro att vi i förening med de öfriga stormakterna — ifall deras afsigter äro lika ärliga och uppriktiga som våra — kunna befria den italienska halfön från fremmande garnisoner, med det ofvan anförda undantaget. Vi tro att vi kunna utverka upphäfvandet af hvarenda traktat, som Österrike afslutat med de italienska furstarna efter 1814. Som ersättning för denna ofantligt stora eftergift, skall det otvifvelaktigt fordra en bestämd och högtidlig bekräftelse af dess utaf stormakterna för fyrtio år sedan erkända rättighet till Lombardiet-Venedig. Mera än detta kunna vi icke göra,