Göteborgsposten – 27 april 1859, sida 1

de mig icke litet åt, huru sakerna nu stodo, och begagnade tillfället, för att hålla ett litet tal om dueller i allmänhet. Sedan på eftermiddagen hade jag den glädjen att vara vittne till, huru Ariel, med kapten de Ruyter ombord, hissade segel. Morgonen derpå, infann jag mig med min sekundant vid den utsatta timman på slagfältet. Kapten Achilles de Ruyter syntes icke det minsta spår efter. Jag låtsade mig mycket uppbragt häröfver, och envisades att qvardröja här i tvenne timmar, för att se om han ej möjligtvis ännu kunde infinna sig. Men jag väntade naturligtvis förgäfves. Alla mina bekanta berömda det ovanliga mod jag ådagalagt, och man öfverraskade mig med lyckönskningar. Tillldragelsen hann slutligen till och med till tidningsskrifvarnes öron, och de goda Amsterdamarne tänkte ett par dagar icke endast och allenast på Metalliques. Jag kunde icke visa mig, havrken uti parken eller på kejsargatan, utan att man talade om och visade på mig, såsom den berömde duellanten. Synnerligast ibland damerna väckte jag stort uppseende, ehuru holländarne eljest afsky alla dueller. Kort derefter lemnade jag fru von Halens hus; jag hade tilvunnit mig en annan ung flickas kärlek, och Clara föll i sin egen snara. Jag erfor dessutom någon tid härefter, att om jag icke visat mig så tapper och modig; hade löjtnant Helst, under hotelse af