Göteborgsposten – 20 april 1859, sida 1

———— den? — Det var opinionen, som förde befälet, gaf orderna och utdelade segren. Men denna makt ir icke blott en hämnande. Den erkänner lika väl det goda som det onda, välgerningarne som förtrycket. När Lafayette efter 50 års frånvaro åter besökte det land, hvars medbefriare han varit, emottogs han af den allmänna enthusliasmen. En hel verldsdel steg upp och hyllade Washingtons vän; männerna trängde sig fram, för att trycka den gamles hand och qvinnorna beströdde hans våg med blommor. — Det var opinionen, som den gamle vise mente, då han sade: vox populi vox Dei (folkets röst är Guds röst); dock icke dessa folkets röster, som framtvingas af befallningen, ej heller de som samlas i hattar, eller utgjuta sig i tal; utan den röst, som lefver i folkets hjerta, och förklarär sin mening utan att säga ett ord. När man i dagbladen läser, om oförväntade händelser, som på engång förändra staternes utseende; när man nyl. läste att tronerne svigtade i Paris och Dresden och Cassel och Braunschweig, eller att Belgien remnade från Holland, eller att segraren vid Vittoria och Waterloo, som 2 år förut var mäktigare än sin Konung, måste lemna Englands styrelse åt en man af folket, utan att någon en månad förut anat möjligheten af allt detta; så sammanblandade man dessa förändringar med händelser som ej kunna förekommas, ej förutses och ej beredas, t. ex. med en jordbäfning eller en storm. — Man berättade om Tronfallet i Paris som om utbrottet från Vesuvius. Men en sådan jemförelse är ett misstag. Det man kallade händelse var blott verkställigheten af en dom redan fälld förut, skrifven på väggen af en osynlig hand. Det var dervid icke något som hände, utan något som verkställdes. När man såg spillrorna af den fallna storheten trodde hopen sig se en bild af förgängligheten; och det var dock det oförgängliga man egentligen såg; det oåterkalleliga i det enda som utgör ödet på jorden, det andligas, tankens eviga makt. Man tror, att handlingarne äro glömda, för det att de efter några dagar eller veckor eller år icke omtalas mer; men man bedrager sig. Som osynliga elektriska partiklar, uppstiga de antingen mot solen, förstärka dess ljus och uppväcka lif och rörelse på jorden; eller samla de sig i molnet, tyst och långsamt och obemärkt, tills det är laddadt och på en gång oförtänkt utgjuter sig och förkrossar. I ett heltsekel laddades molnet öfver Frankrike af hvarje enskilt förtryck, af hvarje hån emot Gudomen, af hvarje förakt för menskligheten, af hvarje suck, som ingen hörde, af hvarje tår som ingen såg. Glädjen och lyckan tycktes lysa öfver allt; man dansade och sjöng och njöt af ögonblickets vällust. — Ingen brydde sig om den mörka fläcken på himlen, förrän på en gång Frankrike stod i låga, och blod i stället för vatten flöt i dess strömmar. Detta är forntidens Nemesis, den hämnande gudinnan, och det är detta, som den Zelige menar, då han säger, att föräldrarnas missgerningar blifva ett straff för barnen allt intill 3:dje och 4:de led. Ingen missgerning, liksom ingen dygd, faller förlorad till jorden. — Den kan glömmas af de dödliga, men den är upptecknad i en oförgänglig Bok. Så andlig är Opinionens makt, så etherisk dess tillvarelse. — Man ser den icke,