Göteborgsposten – 16 april 1859, sida 1

kymmer, lika dystra som den agitators, hvilken sjelf ryser, när han berättar dem att de äro passande att styra landet. Vi behöfva väl ej säga att vi såge ogern: att en enda klass upptoge sätena inom der brittiska lagstiftande församlingen och rege ringen. Men man bör märka att om någon klas: kan komma att uteslutande beherrska parla mentet, så är det arbetsklassen. Vi kunn: aldrig få ett parlament, som endast består a landtmän och manufakturister eller ett, son är helt och hållet beroende af presterskapet hofvet, juristerna eller byråkratien. Men ge nom en radikal parlamentsreform, skulle er eller två millioner arbetare ernå en oinskränk makt öfver underhuset. De flesta personer som sett förhållandena i mänufakturstäderns på närmare håll, veta hvad det vill säga, nin två eller tiotusen menniskor kämpa under flerg månader för en dålig sak och fortsätta stri den långt sedan de erfarit att saken är dålig Kunna icke alla konungarikets arbetare eller åtminstone en stor del af dem förmås til parlamentarisk agitation och politisk verksam. het? Mr Bright hade häromdagen i Birming: ham god lust att göra hvad han kunde i der vägen. Nu äro tiderna goda, men det kan komma en dag, da han skall befinna sig ansigte mot ansigte med Mr Ernest Jones både der och i parlamentet. Öch han får då ångra sig att han varit ,jemnvigtens förespråkare, när han finner att denne blifvit ett industriellt samfunds ledare. Han får då smickra revolutionärerna, anropa kartisterna om hjelp och slutligen se sig sjelf besegrad af en ännu samvetslösare motståndare.