Göteborgsposten – 13 april 1859, sida 2

Från Utlandet. Den länge sväfvande frågan om krig eller fred, en fråga som genom sitt ovissa svar utöfvat ett icke ringa inflytande på handeln i Europa och tvungit vissa makter till de mest utomordentliga rustningar, tyckes gå sin lösning till möte. De aldrig, sedan årets början afbrutna rustningarne i Österrike, Frankrike och Sardinien, hvilka i lika stor skala bedrifvits äfven sedan Ryssland framställt förslaget att genom en kongress bilägga de uppkomna tvistigheterna, ansågos allmänt vara af så storartadt omfång, att de nödvändigt måste användas och tillgodogöras i ett krig. Att franske kejsaren vill hafva krig, synas vara utom allt tvifvel. Det bevisas bäst derutaf att han så länge envist vägrat att lemna svar å de fordringar och vilkor, som Osterrike uppställt för sammanträdandet af en kongress. Vihafva redan påpekat att detta uppskjutande med svars afgifvande, torde kunna tillskrifvas kejsarens önskan att först se utgången af omröstningen i London öfver ministerens reformbill, och om en för Frankrikes politik och kriget gynnsam ministerförändring dervid kunde ega rum. Dessutom var all tid, som kunde vinnas, behöflig för de fortsatta rustningarne. Någon ministerkris inträffade väl eji London; men slumpen tyckes ,dock hafva varit Napoleon gynnsam, ty Osterrike har, troligtvis uppbragt öfver Frankrikes dröjsmål med svars afgifvande, redan befallt att 50,000 man skola aftåga till Italien, att 60,000 man skola sammandragas i Wien och 70,000 i Böhmen och Mähren. Att mobiliseringen och koncentreringen af så ofantliga truppmassor tyder på att kriget står för dörren, lär icke äfven af den mest fredsälskande kunna förnekas. Låt nu blott en österrikisk rekognosceringspiket, såsom nyss skedde, förirra sig in på Piemonts område — och kriget skall genast uppflamma. Att Osterrike ej gerna vill göra första anfallet är naturligt; kanske ser det sig dock snart nödsakadt dertill, för att hindra Sardinien och Frankrike att sätta sig i bättre försvarsskick. Det torde vara mest för syns skull, som Osterrike ännu ligger i underhandlingar om kongressen; ty de vilkor som uppställas af detsamma äro för orimliga att af Sardinien kunna antagas och af Frankrike gillas. Det vill utesluta Sardinien från kongressen, fordrar att samma rike afväpnar sig och vill på egen hand afgöra om separatfördragen med