Göteborgsposten – 13 april 1859, sida 1

Mannen såg förvånad på honom, men svarade spotskt, med en artig bugning för en annan, hvilken visade sig vid dörren: — Nej det är hon icke, och troligen ej heller i morgon, eller ens i öfvermorgon. Jag hoppas att ni ej har allt för brådtom att få råka henne; härvid vinkade han åt den andre fremlingen. — Jag ber er hålla er tunga i styr, och svara mig höfligt på min fråga: Ar Miss Mallet här inne? — Miss Mallet! Ja, hon är någonstädes här i grannskapet; men ni kan icke sjelf finna reda på henne; det vill säga ni — ni — Mannen stammade förlägen, förändrande sin spotska ton, och tystnade. Detta namn hade i tider varnat honom. — Vill ni vara god visa mig ett rum, hvarest jag kan få tala vid henne, och sedan skicka någon ut för att hemta henne. Utan att svara ett enda ord, förde betjenten honom genom förstugan in i bibliotheksrummet. Detta var ett vackert luftigt rum med ett bågformadt högt fönster, hvilket låg utåt trädgården. Richard kunde härifrån öfverskåda hela ängen, med det glada sällskapet, musiken och tälten. Han fick sigte på sin egen gestalt i en stor spegel, som hängde på den ena väggen: men den kontrast, som uppstod dervid, bekymrade honom föga. Han tycktes väpna sig med mer än vanlig sjelfbeherrskning, och en fast beslutsamhet stod skrifvet i hans anletsdrag.