Göteborgsposten – 13 april 1859, sida 1

ther från all delaktighet i en lära, som upphäfver föreningen mellan tro och gerningar och afkunnar syndaförlåtelsen utan att sätta den i samband med hjertats förbättring och viljans förändring. Han gör den aldrig nog ofta upprepade anmärkningen att Luthers i tidsförhållandena grundade ifver mot katolicismens gerningsförtröstan föranledt dessa hans yttranden, hvarpå nylutheranerna, eller hyperlutheranerna, som de benämnas i de ifrågavarande teserna, vilja uppbygga sitt lärosystem. Och vi kunna ej annat än härutinnan instämma med författaren. Hade benådning utan helgelse predikats i Luthers dagar, hade han helt säkert uppträdt mot denna irrlära med samma ljungande kraft som mot den katolska verkheligheten. Enligt honom äro gerningarna nödvändiga; de äro frukter, som tron ovilkorligen måste bära, såvida den är sann och lefvande. Huru skulle han ha velat vidkännas dessa nyevangeliska läror — detta lättjans och håglöshetens nya evangelium, som endast fordrar böner och andaktsöfningar? Sjelfve Paulus, som man kallat trons apostel, förkastar den tro, som är utan kärlek, de goda gerningarnas källa. Han säger: Om jag hade all tro, så att jag försatte berg, och icke hade kärleken, så vore jag intet. — — — Men nu blifver tron, hoppet, kärleken dessa tre; men störst bland dem är kärleken. Hvad sägen I härom, I den döda trons predikanter, som tyckas böjda att med Amsdorf förklara att de goda gerningarna äro skadliga till saligheten? Hvad sägen I om att sjelfva trons föremål, er Herre och Mästare, under det han vistades här på jorden, med lära och lefverne sökte inprägla i menniskornas hjertan de goda gerningarnas nödvändighet? Huru förefaller er Hans bergspredikan? Innehåller icke hvarje rad af densamma en vederläggning af edra läror? Kristus säger: gerningarna, som jag gör i min Faders namn, bära vittne om mig. Och detta kan äfven sägas om Hans lärjungars gerningar, ty de vittna att Hans anda är boende i deras hjertan och de framställa hans lära med oemotståndligare vältalighet än de yppersta predikningar. Det är de kristnus fromma lefnadssätt, som beredt de evangeliska sanningarna deras festa segrar. Men om något banar vägen för katolicismen och dess verkhelighetsteori, så är det just detta lärosystem, som vill lägga Kristi förtjenst som ett hyende under synden — under overksamhetens ansvarsfulla synd. Ty en afvikelse från sanningen lemnar esomoftast rum för en annan fullkomligt motsatt. I en rätt uppfattning och tillämpning af kärlekens Evangelium skall svenska kyrkan finna ett säkrare värn än i alla yttre tvångslagar. Må det tillåtas oss att slutligen som stod för denna tanka anföra ur de ifrågavarande synodalteserna följande ord: Kärlekens Evangelium! Ja hvad annat kan förmå väcka verldens domnade samvete? Icke sker det genom den teologiska spekulationens framgång i ena eller andra rigtningen, ifrån bokstafvens ståndpunkt, med antagande af vissa bibelspråk och uteslutande af andra: icke lugnas den upprörda tiden genom dessa på hvarandras fall sig uppresande systembyggnader, icke heller genom dessa missledande, om icke missledda sektmakare, som med hvar sin lösbrutna sanningsstump till partifana fara ut mot kyrkans tro och kristnas gerningar, utan genom hänvisning till